Mademoiselle Fondell

Fredagskväll. Fullsatt globen. Denna kväll prydd som en enorm snöglob för att skydda mot snökaoset utanför.
 
2 december 2005
22:05 skickar ett sms från tevesoffan för att rösta på Agnes
22:07 får tillbaka ett mms med en bild på Agnes (som jag sparar ner till min Sony Ericsson)
22:37 jublar när Agnes vinner Idol 2005
23:11 somnar som fjortonåring med ett leende på läpparna

9 december 2011
18:43 anländer till tunnelbanestation Globen
18:49 beställer två mackor från Subway
19:06 drar biljetten och går genom spärrarna till arenan
20:00 FINAL I IDOL 2011!!!

Hennes största farhåga är att ”förstöras” (läs: formas) av Idol. Men det är en egen tolkning på samtliga låtar och det är ingen som tvivlar på att fröken Fondell har tappat sitt uttryck och sig själv under sin resa i Idol. Hon är samma ”möjsiga”, blyga (läs: sofistikerade) skåning som vid hennes första audition. Hon är på samma sätt också en lika galen och hysterisk (läs: konstnärlig) artist som från allra första början.

Fondell har varit en stjärna från första fredagsfinalen. Tro mej, jag har sett dem alla. Just kombinationen av denna unika röst tillsammans med de helt fantastiska tolkningarna gör henne till den underhållare hon är. För det är en underhållare hon är. Det är alltid spännande (läs: helgalna) framträdanden med en klockren röst när hon bjuder på show. Hon levererar.

Ikväll, den 9 december 2011, var utan tvekan en riktig jackpot. Hon har ett sätt som får alla män att tro de är i himlen. It’s oh so quiet i väntan på hennes show. Under strofen: ”take another little piece of my heart” med den raspiga soul/indie/jazzrösten jublar publiken. Hon är helt enkelt made of det här med artisteri.

… och att se detta live. Wow. Att Idols avslutande final dessutom kröntes med både Måns Zelmerlöw och Agnes Carlsson gav en riktigt kokande globen (läs: mli). Det spelade ingen roll vem som vann finalen, då det var två mycket begåvade skåningar (det är nåt visst med sköningar, nej, förlåt, skåningar) på scenen.

Sen att det var just ”Amanda F” som tillslut tog hem segern efter en hel höst med magiska ögonblick. Det var… Det var ascoolt. Det var fett. Eller hur säger man som fjortis? För sex år sen somnade jag med ett leende på läpparna när Agnes vann. Då hade jag röstat en gång. Sen dess har jag röstat fyra gånger till. På vem då? Ja, vem tror du? (läs: AMAAANDA FONDELLL!) Och tänk då hur långt Agnes har gått med min enda röst (20% av mitt röstande i Idol), fatta då hur långt mademoiselle Fondell kommer gå med 80% av mina röster!

00:29 jag lutar mej tillbaka i sängen, blundar och ler.

________________________

I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
- det var tamej det finaste jag sett sen jag konfirmerades (läs: tog studenten)

"Du är nog den"

Melissa Horn


Vackert. Ärligt. Naket. Skört. Charmigt. Äkta. Mysigt. Känsligt. Bräckligt. Förträffligt. Magiskt.

Det var som en tidlös plats. Cirkus förvandlades till en liten bubbla, avskärmad från den hektiska omvärlden. Med spänd förväntan fick min vän och jag se en liten skör kvinna i svart kavaj äntra scenen. Med spröd stämma och rött läppstift bjöd hon upp till något alldeles speciellt och äkta.

Med gitarren till sin hjälp förgyllde hon salongen med vackra toner och målade upp bilder till sina låtar. Vi fick se historien och känna doften av fröken Horn. Den svaga doften av vanilj från hennes parfym och det ångande söderteét på bordet bredvid henne. Hon berörde alla sinnen och lirkade fram känslorna som annars ligger dolda under ytan.

Jag önskar att jag kunde visa henne hur vackert det var. Önskar att jag kunde berätta hur mycket låtarna betyder för alla dessa människor i publiken. Jag önskar att jag kunde visa henne på hur många olika sätt som historierna berör och vilka scenarier som utspelats tack vare dessa unika meningar. Alla dessa långa nätter som hjälpt oss att hålla modet uppe. Stödet när saknaden av sin älskade blir mindre och mindre. Och förstås omfamningen efter uppvaknandet av hemska mardrömmar. Jag vill visa vilken betydelsefull vän hon är för alla dessa människor.

Detta blyga och sköra charmtroll som med armarna i sidorna ler nervöst och ursäktar sina fjärilar i magen medan vi i publiken sitter som tända ljus, chockerade över denna otroliga kraft hon besitter att trollbinda hela Cirkus. Hur hon med glimten i ögat berättar hur hennes pappa kommenterar senaste CD:n;

”Mår du verkligen såhär jävla dåligt?”

Och kanske den allra starkaste stunden när hon berättar om sitt första uppträdande på just Cirkus. När hon berättar att hon idag, tisdagen den 29 november 2011, uppfyller ännu en av hennes drömmar genom att stå här på Cirkus alldeles själv är det svårt att inte bli berörd. 7 år efter spelningen med gymnasiet står nu miss Horn och underhåller ett slutsålt Cirkus. 24 år gammal.

Hon säger att hon känner sig gammal. Men där i röken bakom sin gitarr är hon allt annat än gammal. Med glittrande ögon sjunger hon träffsäkert rakt in i hjärtat. Det är så ärligt och känsligt. Jag hoppas att hon får dansa tryckare med sin David från mellanstadiet för det är hon så väl värd. Denna vackra och fantastiska människa.

Jag blundar och försöker ta in allting för jag vill aldrig glömma den här stunden. Gitarristen, pianisten, trummisen, Stockholms Strings på stråkinstrument. Bakgrunden med vyn från hennes fönster. Det lilla bordet med den gröna termosen, vattenflaskan och den ångande tekoppen. Gitarren och mikrofonen - och förstås mademoiselle Horn själv med det bruna hårsvallet och de högt sittande, svarta jeansen. Jag öppnar ögonen och möter hennes blick.

Det är något alldeles speciellt och unikt med liveframträdanden. Melissa Horn är inget undantag. Hon levererar och på sättet hon gör det på är helt enkelt magiskt. Gåshud, tårar i ögonvrån och fjärilar i magen. Det finns inte ord. Jag tänker att jag vill stanna i den här bubblan för alltid och för evigt.


Jag faller fritt.

Underhållning!

För att jag:


dansar
pluggar matte
spelar fotboll (daah, förstås?)
tittar på 'Pretty Little Liars'
stalkar på Google Latitude

äter kycklingröror

dricker en väldans massa te / varm o'boy
skriver aningen (o)meningslösa blogginlägg.

You don't know you're beautiful

October 22th 2011

Never let the fear of striking out keep you from playing the game.

Welcome to Saint-Tropez!

Jag har gått och blivit med idol

Alltså, som något slags försvar brukar jag aldrig hänga med i idol förrän alldeles precis i slutet. Gör man så är man "cool" och kan hänga med på lunchen och diskutera den stora finalen. Man ska inte vara för insatt men absolut inte för oinsatt - lite lagom sådär. Men alltså, what the häck. I år sväljer jag min stolthet. Jag är som fjortisarna som dreglar över André och Olle (fast jag varken dreglar eller favoriserar just dem [än]) men jag har - precis som överanvändarna av hårspray, mascara och ögonskugga - stenkoll på alla deltagare i idol 2011.

Vackert vimsigt & väldigt

Jag vill skriva om något vackert. Något som får hela ansiktet att le. Något som får det att kittla i maggropen, göra knäna alldeles vobbliga och hjärnan till avslagen cola. Jag vill skriva om torsdagens fyra-timmars-föreläsning!

Som student går man på många föreläsningar (läs: lektioner). Man får träffa både bra och mindre bra talare som alla har något budskap som de vill framföra. Det är slutsatser om allt från RGB och Offset till tupler och klasser till människor - och det är just buskapet 'människor' som jag tänker vidarebefodra.

Genom olika psykologiska-beteende-analyser kan man studera människor och deras ageranden. Föreläsaren i torsdags berättade om ett par av de tysentals (läs: tyyysentals) olika metoderna och jag blev fast. Inte för att jag fick en snilleblixt och bara kom på rakt upp och ner att jag vill bli psykolog. Nej, tvärtom, scared to death! Psykologer måste vara oerhört modiga människor. Men tillbaka till just människor.

Föreläsaren berättade om det absolut bästa som finns - han kallade det för intimitet. För att förtydliga: sofistikerad intimitet. Jag går trots allt på teknis. Han menade på att det dels finns den där känslan när man kysser den man är upp över öronen förälskad i men också på en annan känsla som jag aldrig tänkt på som intimitet förut;

Klockan är strax efter sju och solen håller på att gå upp över trädtopparna. Det är sådär friskt kallt som det bara är på mornarna i oktober. Grannen backar ut från garageporten. Han vinkar i backspegeln och kör iväg. Du kör ner händerna i jeansfickorna för att hålla värmen. Det är nog dags att köpa fingervantar snart. H&M brukar ju ha såna där svarta vantar, två för 40 kronor, som duger rätt bra.

Framme vid busshållplatsen står en blandad kompott av människor i gråtrista höstjackor. Varför klär man sig inte i granna färger för att liva upp stämningen när hösten kommer? Du tänker att det minsann inte blir några svarta vantar i år. Undrar om det finns klarröda eller illgröna, kanske? Bussen kommer och etanoldoften sprider sig. Den är som kaffe - farlig och beroendeframkallande.

Ombord på bussen är det varmt och du hittar en sittplats precis efter barnvagnsutrymmet. Med utsikt över alla passagerare i främre delen av bussen lutar du dig tillbaka och sätter in hörlurarna i öronen. Musiken drar igång och du lutar huvet mot fönstret och drömmer dig bort. En häftig inbromsning följt av ett ryck väcker dig och du ser hur en barnvagn kommer ombord. Det är en liten, sovande bebis iförd en stickad mössa och med en klarröd napp i munnen. Medan mamman spänner fast och förbereder vagnen för färden öppnas den lilles mun och en enorm gäspning gör att den lilla nappen trillar ut.

Det är något så sött och oskyldigt att hjärtat smälter inombords. Du ser upp och mittemot får du ögonkontakt med en främling som just upplevt samma sak. Ni ler mot varandra en hundradelssekund och sen återgår du till din drömvärld precis som främling fortsätter med sin.

Den här hundradelssekunden är det andra sättet man kan känna intimitet och visst är det en helt fantastisk känsla?

Frida borde vara en idol

Vad är radio?

Jag ligger däckad med någon konstig baskilusk därav mitt kommande kanske helt galna resonemang... Eller helt sunda och inte alls uppseendeväckande.

En radioapparat är fyrkantig och väldigt lätt att rita. Jag målar gärna en radio eller en teve eftersom de är så enkla att illustrera fastän jag försökte slippa så mycket bild i gymnasiet som möjligt (jag slapp allt).

En radio är alltså en radio, eller? När vi lyssnar på NRJ Wake Up call på morgonen sänder de radio. Det är också radio? På grannkanalen The Voice filmar de sin morgonsändning så att man kan se den på youtube (eller kanal5...). Är det radio då? Alltså om man youtubar "morgon med the voice" och ser ett klipp därifrån? Deras syfte med programmet är väl radio eller är det teve som om man lyssnar på det i bilen är "teve fast bara ljudet" eller är det radio? Eller? Eller?

Om min kompis skickar sin spotifylista till mig och jag lyssnar på den. Är det radio då? Om jag hämtar upp NRJ's spotifylista - är det då radio fortfarande?

Om man ser på teve på datorn via youtube säger vi att vi "youtubar". Om man lyssnar på Spotify, ska man säga att man "spotifyar" då eller lyssnar på radio?

Är alla människor i själva verket radiokanaler? Som föreläsningen tidigare i veckan; "Everyone becomes a radiochannel". Hm, det här tål att tänkas på.

Jag var med i Pimp My Bike, typ :)

This makes you feel just... happy :)

Såhär får du en kille på fall... not!

Ett papper kan vara så mycket mer

Jag läser Grafisk Teknik. 1. Alltså en grundkurs. Det är mycket information som står i en kokbok (en grafisk sådan) och jag tycker att det är intressant.

Det står som RGB som är färgerna Rött, Grönt och Blått och ark offset tryckpressar, CMYK, hydrofila papper och annan ren grekiska emellannåt. Men just det här med papper har jag fastnat för. Det kan vara för att vi besökte ett tryckeri idag men det kan också vara för att jag stötte på en spännande konversation härom veckan. Troligtvis är det en fusion av dessa två element som i Python (vi har börjat programmera i skolan och jag älskar att säga att jag går i skolan, töntstämpel, jag vet) när man adderar ihop två strings med... ett +!

Iaf, ett papper är ju oftast vitt när man först stöter på det. Som när man träffar en ny människa. Jag skulle vilja säga att det är otroligt likt. En riktigt metafor. Är det en... Jag tycker inte om ordet 'person' så använder människa istället. I Python skulle det här bäst beskrivas med:

person = 'människa'

men det är en annan historia. När man träffar en ny människa dömer man denne. På högstadiet satt det en lapp utanför syslöjden där det stod nåt i stilen med: "du har cirka 30 sekunder på dig att göra ett bra första intryck" och det har etsats fast i mitt huvud.

Visst är det otroligt viktigt med ett bra första intryck men det finns så många andra parametrar (ännu ett Pythonord - nu börjar det bli för mycket, jag vet) som också spelar in. Om jag träffar en ny människa är sällan dennes papper helt vitt.

Om jag vet att vederbörande spelar fotboll blir det lite grönt och om den kommer söder om stan blir det ännu lite grönare och om vi har en gemensam vän blir pappret ännu lite mer grönt. På samma sätt blir också tyvärr människans papper direkt rött om den har andra unika kvaliteter eller egenskaper som inte går ihop med hur jag ser världen.

Vad jag försöker säga är att jag inte tror på vita papper. Antingen är det rött eller grönt och oftast en blandning. Fast i och för sig är nog pappret ändå vitt på vissa ställen för att annars finns det ingen spänning i mötet, eller?

Koko-Troll-Huset

Jag säger som en kär god vän;

- Nej, jag har inte försvunnit, blivit kidnappad eller på något annat sätt transfererats bort från den här världen. Jag har helt enkelt bara börjat på K-T-H.

... och vad K-T-H (jag vägrar skriva KTH) innebär, ja, det är en bra fråga. Phösare, ÖPH, KPH, THS, Gasque, CMETE11, Nymble, RSA (be aware!), Telegraphen, n0llan... Det är mycket att lära sig ibörjan. Fast det är liksom roligare än vad man kanske först trott.

Här om dagen när vi pratade om industriella processer (skitkul, jag vet) så blev summan av hela kardemumman;

- Vad är det för sorts vatten i sådana här vattenpass?
- ... rak-vatten förstås!

... och det känns faktiskt som om jag kommit till en till värld som är sådär dejlig. Som fotboll och maffia ur ett annat perspektiv med en annan synvinkel, typ.

Mamma Mu

När jag var liten var min favoritbok Mamma Mu. Hon är en snäll ko med gott hjärta och ibland lite konstiga idéer. Men huvudsaken är att hon alltid menar väl och har ett överskott av fantasi. Av en händelse kom jag över en kobjällra inför årets fotbollsskola.

Det är alltså jag som är Mamma Mu. Jag har en kobjällra runt halsen och varje gång jag klingar med den tittar alla 72 fotbollsskolebarns ögon på mig.

När jag klingar på morgonen släpper alla sina ritpennor, kramar sina föräldrar hej då och slutar upp med allt de håller på med. Ett virrvarr av små fotbollsskolebarn i olika storlekar, former, färger och åldrar rusar ut på plan efter mig medan jag stegar in mot mittcirkeln.

När jag vänder mig om tar alla varandra i handen och bildar en jättering runt mig. Ringen är så stor som den bara blir när nästan 80 människor (av olika armlängd...) deltar.

Jag bjällrar i min klocka och känner hur någon knackar mig på axeln. Lilla Lucy med sina stora bruna ögon, lite förstora skor och Landslagets Fotbollsskoletröja rycker i min tröja samtidigt som hon försiktigt säger;

- Mamma Mu, får jag hjälpa dig att bjällra?

En bra bok är bättre än en bra film

"The Choice" Nicholas Sparks
"A Walk to remember" Nicholas Sparks
"Message in a Bottle" Nicholas Sparks

... när man behöver lite rom-coms.

Life is a climb but the view is great.

Det var varmt, soligt och hett

Solen lyser in genom de skitiga fönstrena på bussen. En unge sitter i barnvagnen och gallskriker medan hans mamma förgäves försöker locka med nappen. Tanten bredvid mig suckar högt och ger menande blickar åt den stackars hjälpslösa mamman.

När hon väl får in nappen i munnen på ungen och ljudnivån sjunker hörs ett brak längst bak i bussen. Ett killgäng har satt igång en gammal stereo och försöker ställa in en radiokanal utanför för mycket brus. Mellan brusanden och glada hejarop säger busschauffören åt dem att sänka volymen. Tyvärr är inte högtalarna i bussen så moderna och det blir bara vi resenärer i den främre delen av bussen som kan urskilja hennes tappra försök.

Med en tvärnit stannar vi till och dörrarna längst fram öppnas för att släppa på en äldre man i rullstol som genom akrobatik och rutin erfaret slänger upp sig själv på bussen (fortfarande sittandes i stolen!). Det tar lite tid för mannen att ta sig genom gången till handikapplatsen nästtill barnvagen och chauffören kliver ut för att sätta fast honom med bältet som hänger från väggen.

Svetten rinner i pannan på henne när hon ansträngt klickar fast bältet. Med stor möda tar hon sats och rätar på ryggen igen. Hon sätter ena handen i korsryggen på liknande sätt som någon som haft ryggskott gör. Killarna längst bak i bussen får precis in en höjdarkanal och stereon skrålar ut rap på högsta volym.

Då tappar chauffören greppet. Hon vänder sig om och ser ut som en dåre när hon skriker; Just shut the fuck up! Svetten rinner och hon är alldeles röd i ansiktet av ansträngning från att ha satt fast mannen i rullstolen.

Efter hennes utbrott blundar hon en kort sekund och vänder sig sedan om igen och lunkar fram till förarstolen. Hon startar upp bussen och med ett ryck är vi i rörelse igen. Killarna har sänkt volymen, men den lille bebisen i barnvagnen som just slumrat till vaknar med ett skrik och jag tänker 'here we go again...'

Så det är alltså väldigt lika att åka buss i LA som i Stockholm konstaterar jag och drar i snöret (de har snöre istället för stoppknappar) och kliver av. Näör dörrarna öppnas skymtar jag Hollywood-skylten mellan höghusen. Los Angeles - Änglarnas stad.

31 juli 2011

Osculum & Amplexum

28 juli 2011

Pia Sundhage som sommarpratare.

Jag brukar inte lyssna på hela programmen eftersom de är 1 ½ timme långa och det brukar finnas bättre saker att göra. Det här är dock 1 ½ timmes ren underhållning. Man behöver inte vara så insatt i fotboll eller hålla med om allt - det är bara väldigt intressant att lyssna!

Hon är riktigt cool. Coach Pia Sundhage. Stora syster Sundhage. Dotter Pia. Förebild Pia Sundhage.

This is magic

Comment: He made it to Hollywood. This is true love.

Jag tror att det är likadant

Det som är en av de mest spännande sakerna med att vara vikarie är att det är som om man går bakåt i tiden. Fast nu är man liksom på andra sidan.

Nu är det jag som ber att fötterna på bordet tas ner, tuggummin spottas ut, att pussande&kramande sker efter lektionen och det är jag som förgäves försöker få alla att bli tysta (läs: hålla käften).

Innan var jag på andra sidan. Jag hade självklart aldrig själv fötterna på bordet eller tuggade tuggummi eller sådant trams men jag gjorde säkerligen en massa annat hyss som retade gallfeber på lärarna.

Det som är så fascinerande är att allting är likadant. Femtonåringarna åker fortfarande moppe och käkar på pizzerian på lunchen, tjuvröker på det "hemliga" stället [vilket jag - för att förtydliga - är fullständigt emot] och pluggar (läs: solar) utomhus på gräsmattan. Allting är liksom samma och likadant.

Och jag tror inte att det här är en slump och en engångsföreteelse, nej, jag tror att det här är som vågorna i Kalmarsund. De bara kommer igen och igen. Men det är olika sorters vågor. Det här ovanför är bara "hej-jag-går-i-nian-och-har-the-time-of-my-life"-vågen.

Att säga hej då till kanske världens bästa sommarjobb och ta ett nattdopp i Stockholms skärgård (som för övrigt heter 'archipelago' på engelska) är andra typer av vågor. Just de stormiga vågorna, som att säga hej då, är nog de där jobbiga vågorna som man alltid får en kallsup av när man möter. Det är såna vågor där det helt enkelt inte går att hålla huvudet ovanför vattnet.

... Fast man behöver ju bara hosta lite så är det lugnt efter en stund och dessutom är 10 månader inte mer än 304 dagar, alltså 4864 fotbollsmatcher spelade i sträck. Fast lite jobbigt är det ändå.



Här är förresten en cool blogg: http://aleheim.blogg.se/

If you never take any chances, you will never win.

För att det här är på riktigt.

du & jag, alfred!

Hapolologi och hapologi

Jag har lärt mig vad hapolologi betyder och har utfört 50% av "klipp dej och skaffa dej ett jobb". För att förtydliga; det senare alternativet. Vidare har jag insett vikten av att leva nu och inte imorgon eller igår. Att vara precis här, precis nu är bland det veackraste/coolaste/ballaste/bästa/ mest fantastiska som finns.

Fotbollsspelare är bra på mkt men...

Välkommen in - V. Maggio

Kontaktlistan

Om man inte har fotografiskt minne måste man ha en kontaktlista i telefonen av uppenbara skäl. Det finns de som har 5 kontakter och det finns de som har 500 kontakter.

Carolina Gynning som jag har läst om har nog snarare 5000 kontakter - eller hur många får det plats egentligen? Undrar om hon har en extern hårddisk som man har till datorn för att få plats med alla sina kontakter?

För att förtydliga: Nu låter det här som att jag kanske inte gillar henne men det gör jag visst. Intervjun i senaste(?) VeckoRevyn var otroligt bra! Läs den.

I alla fall. Jag har nog lagom många kontakter i min telefon för jag behöver ingen extern hårddisk. Fast jag undrar om alla sorterar sina kontakter (läs: kompisar) som jag gör.

Jag vet av en händelse att det inte bara är jag som drar mig för att SKICKA en vänförfrågan på Facebook utan hellre TAR EMOT en för att inte hamna i underläge i en relation. Undrar om andra människor är lika knäpp som jag när det gäller kontaktboken i mobilen då också?

Jag har nämligen tre kategorier. Kategori 1 är "Förnamn + Efternamn". Det är den vanligaste gruppen. Hit kommer alla människor som ligger i mitten. Människor jag känner någorlunda bra eller dåligt.

Kategori 2 är "Förnamn + Efternamn + Connection". Den här gruppen är inte så charmig att vara i. Här kommer alla människor som jag kommer att glömma om jag inte skriver "Fotboll/Skola/Jobb/..." efter namnet. Mina "SVARA INTE!!!"-kontakter går också in i den här gruppen.

Kategori 3 däremot är den trevligaste av mina kategorier. Här finns mina ICE-kontakter (In Case of Emergency) och mina allra närmsta. Här står det liksom bara smeknamnet eller något riktigt personligt. Om man ska sträva efter att ligga i topp i min kontaktlista är det här gräddhyllan.

Så vad är min slutsats? Jo, att om du vill veta hur du ligger till hos någon ska du ju självklart kolla kontaktlistan på dennes telefon! Här finns alla hemlisar som går att luska ut.


"Hanna"


"Syster"


"Filip"


"Colin"

"Alex"


"Leo"

Ska börja hänga på Öster

Jag går Grev Turegatan upp. Det är en sån skillnad på malmerna i Stockhom att det känns som om jag är utomlands. Turister, killar med bakåtslickat hår, bebisar i Lacoste-pikétröjor i Guccibarnvagnar. Okej, ni förstår grejen.

Jag säger inte att jag inte "gillart" (som är ett nytt uttryck jag börjar anpassa mig efter) utan bara att jag inte är van. Det var likadant när jag började strosa runt på Södermalm - även kallat Söder. Alla vegetariska kulturkoftor med rastaflätor, second hand kläder och stora markerade pilotglasögon. Det var rätt svårt i början. Men nu är jag van och jag gillar såna där söderkisar och jag är ju till och med en söderböna själv numera.

En god vän försökte övertyga mig om att när man flyttar hemifrån ska man flytta nånstans typ där man bor. Nära till föräldrarna, naturen och kompisarna. Men nej, jag är inte övertygad. Jag vill bo i stan och jag vill bo på Söder. Om jag får lite tid kanske jag kan tänka mig att bo på Öster (mitt nya smeknamn på Östermalm) på typ Grev Turegatan men jag måste nog vänja mig lite vid tanken...

... och feta upp min plånbok en aning. Men jag har ju fått sommarjobb nu så. Ironi med blinken i ögat.

I drove my cousin to THE prom

If I flip your world over, will you flip mine?

Bussar hit, bussar dit...

Om man åker buss från Kristiansstad till Stockholm en lördagkväll tar det ungefär 8 timmar med byte av busschaufförer, stopp för tankning, mat på Sibylla och diverse andra nödvändigheter.

På 8 timmar kan man lyssna på Eric Amarillos låt "Om sanningen ska fram" ungefär 160 gånger. Inte för att jag har gjort det men jag tror typ att jag hört den nu.

Nästa stopp: Kristiansstad.

Klyschigt men sant

What doesn't kill you, makes you stronger.

Natalie Portman är cool.

Varför ska man söka gymnasie i stan?

Av uppenbara skäl så har jag fått nyss om var 100 niondeklassare sökt till gymnasiet till hösten. Det är alltfrån skolor söder om Stockholm till norr om Stockholm till nånstans mitt i.

Det kanske är ett tråkigt ämne men jag tänkte uttala mig. Jag tycker att man ska söka en skola i stan. Eller iaf en skola en bit bort från där man bor. Och jag tycker det för att... Ja, det har jag funderat en hel del på. Och gett folk i min närhet skavsår i öronen...

1. Vidga sina vyer - människor
Om man söker en skola där inte alla är kompisar man redan känner får man ett nytt kontaktnät med folk från alla världens alla hörn - eller som jag Värmdöbor. De är ganska trevliga.

2. Vidga sina vyer - geografiskt
Att åka tunnelbana! Och hitta till Götgatan! Och kunna fika på Café Vero! Och ha nära till fotbollsträningen. Vilka möjligheter man har när man går i skolan på ett ställe man inte känner sen innan. Nu hittar jag till och med till Slussen! [obs. ironi]

3. Vidga sina vyer - kunskap
Det finns massor av bra linjer, skolor och lärare. Bara för att jag tycker att YBC några andra skolor låter fett coola skriver jag in de under den här punkten. Engelska = otroligt bra att kunna.

4. Vidga dina vyer!Ett råd som slår det mesta och oftast helt rätt.

Efter regnet kmr solen

Vårrus. TomTits. Fotboll. Brandstation. Dansuppvisning. Cornettoglass.

Ett inlägg med bara det skulle bli ett väldigt konstnärligt inlägg, eller vad tycker du?

Att så att säga "fucka ur"

Även om orden ovan har en annan mening så betyder de i det här sammanhanget att tappa greppet eller att bli galen typ.

Olika människor behöver olika saker när de så att säga "fuckar ur". Det är likadant som att människor regarerar positivt på olika inlärningsmetoder. Jag för min del tycker om att se saker visuellt och höra dem (som en spelfilm) då lär jag mig som allra bäst.

Och när jag fuckar ur - då behöver jag en kram.

Klockan 04:00 förra lördagen...

... stod många och köade ihopp om att bli Sveriges nästa Idol. Det var säkerligen många drömmar som fick sig en törn men det var också drömmar som fick sig en liten korrigering. Idol är inte det enda forumet för att bli "upptäckt".

Jag kan inte sjunga och jag är därför inte tillräckligt bevandrad i de svängarna för att blogga om det. Det jag vet är att jag tycker om nedanstående stora-syster-klipp. Och det för oss till vart jag vill komma.

När jag var i USA lärde jag mig otroligt mycket men en av de allra viktigaste sakerna som man kan lära sig lite vartstans var hur viktigt det är att berätta för människor i sin närhet att man tycker om dem.

Vi är alldeles för stolta eller okänsliga. Man måste vara rädd om folk. Jag tycker att det är minst lika fint att nedanstående artists lilla syster är så stolt över sin stora syster som stora systerns sångröst. Men jag är ju tondöv också.

Himlen är oskyldigt blå

Lååångfredag i Nässjö C

SJ. Ge mig min ersättning. Jag fastnade nästan fysiskt i Nässjö och jag-vet-inte-var mer än 1 timme och 30 minuter, alltså över pengarna-tillbaka-gränsen. Kanske borde jag ha förstått att fyra byten på långfredagen inte var fysiskt möjligt...

Först var det en riktig bedrift att ens ta sig till Knallelands tågstation. För det första är faktiskt Knalleland en tågstation även om det låter som ett tivoli. Kanske var det därför alla Boråsbor jag frågade pekade mig åt olika håll? Det var rena skämtet att försöka ta sig till stationen. När till och med invånarna inte tror att jag ska ta tåget från Knalleland börjar man ana ugglor i mossen. Men jag kom tillslut till Knallelands tågstation och jag hann med mitt tåg.

Byte nr 1 och byte nr 2 gick utmärkt och jag min dumsnut ringde min väninna och sa att allt gick som smort. Man ska inte ropa hej förrän man har hoppat över bäcken. I Nässjö blev anslutningståget försenat en timme vilket resulterade i att jag skulle missa mitt nästa tåg till Kalmar. Ja, jag åkte kors och tvärs över hela Götaland...

När jag sitter och väntar med all min packning på en sliten gammal parkbänk med två medresenärer som också är strandade in the middle of nowhere kommer ett fjortisgäng och det var verkligen ett fjortisgäng.

Med ett lass med lättöl vinglade flickor och pojkar med lager av smink respektive ton med rakvatten fram längs perrongen. På bred dialekt sjöng de "I'm just a teenage dirthbag babyyyy..." och kände sig fett coola.

Kortkorta kjolar och baggyjeans. Fejkade berusningar. Rökandes. Falsksjungande. Det här var inte vad jag önskade mej - när jag en stund innan medelåldern på perrongen sjunkit till 15 tänkt "fan, nu kan det iaf inte bli värre". Tji fick jag.

Det mest fascinerande var att de kom som sända från ovan för att lära mig uttrycket "ropa inte hej förrän du har hoppat över bäcken". Jag menar vilka hänger frivilligt på Nässjö Central en fredagkväll - och partajar dessutom?

Fotnot: Jag kom fram.

SJ spårade ur...

Så nu har jag besökt flera av Sveriges smultronsställen (eller tågstationer...) - Mullsjö, Knalleland, Habo... Åtta timmar tog det att ta sig från Borås till Ölands norra udde. Men nu är jag här!

Jag tror jag tror på slumpen - eller jag tror.

Ödet är ett så starkt ord. Det betyder;

Öde, sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka. En människas öde bestäms av hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverkar henne, hennes medfödda andliga och kroppsliga natur, de omständigheter, under vilka hon lever, och hennes egna av viljan ledda handlingar.

Ödet hänvisar till ett förutbestämt förlopp. Det kan ses som en förutbestämd framtid, antingen i allmänhet eller för en enda individ. Det är ett koncept som bygger på tron att det är en fast fysisk form för universum.

Jag tycker i för sig att det första stycket om att "öde" är en sammanfattning om livets händelser men när det kommer till "...ett förutbestämt förlopp" vet jag inte.

Om man spelar Yatzy och vill få tretal och redan har 2 sexor och slår om de sista 3 tärningarna för sista gången är det 1/6 * 3 = ½ att det blir en sexa, eller?

Min poäng är inte att överanalysera när du spelar Yatzy (som jag gör) utan att sannolikhetsläran i livet är så komplicerad och komplex och abstrakt och jag-vet-inte-vad att det helt enkelt är för svårt att räkna ut "ödet". Kanske om man har en HP-dator med Photoshop installerat men nej, jag tror inte det. Det är slumpen. Och den är fett cool ibland.

Jennifer Lopez - On the Floor

On the Floor

Imagine. Dream. Wish.

Guinnes Rekordbok för största & bästa Sandslott!



Clearwater Beach. Erik, Emelie, Isabel.

I'm coming home

Sleep over med Tangled, Cupcakes och pizza

Bullseye!

A Room With a View

The diary of a Young Girl: Anne Frank

Det tog lång tid att läsa, även om det bara var drygt 300 sidor. Men varför det tog lång tid att läsa var inte för att den varr på engelska eller svår text - det var för att jag ville verkligen läsa och förstå.

Det är svårt att tro att det är en 13-15 åring som skriver för tankarna är så... genomtänkta. Anne Frank var otrolig på att skriva.



"Because paper has more patience than people. "

"No one has ever become poor by giving."

"The final forming of a person's character lies in their own hands."

"People who have a religion should be glad, for not everyone has the gift of believing in heavenly things. You don't necessarily even have to be afraid of punishment after death; purgatory, hell, and heaven are things that a lot of people can't accept, but still a religion, it doesn't matter which, keeps a person on the right path. It isn't the fear of God but the upholding of one's own honor and conscience. How noble and good everyone could be if, every evening before falling asleep, they were to recall to their minds the events of the while day and consider exactly what has been good and bad. Then, without realizing it you try to improve yourself at the start of each new day; of course, you achieve quite a lot in the course of time. Anyone can do this, it costs nothing and is certainly very helpful. Whoever doesn't know it must learn and find by experience that: "A quiet conscience mades one strong!"

"I don't want to have lived in vain like most people. I want to be useful or bring enjoyment to all people, even those I've neve met. I want to go on living even after my death!"

- And she certainly has.

Anne Frank quotes

Look me in the eye - eller inte

Eller inte? Varför ska man alltid se varandra i ögonen? John Elder Robison fick mig att fundera över varför det är så viktigt att vi har ögonkontakt. Jag förstår att det får människor att känna sig trygga. Om någon ser dig i ögonen är det väldigt svårt att tro att denne ljuger eller är olojal.

Robison skriver i sin bok "Look me in the eye" hur han som barn inte förstod varför vi ska se på ögonbollar när det finns så mycket annat; både mer och mindre intressant. Han säger att det är lättare att fokusera om man ser på något ointressant som till exempel mark, golv eller väggar. På samma sätt som det är mer intressant att se en kanin löpa över gräsmattan, ett flygplan flyga förbi eller en buss tuta vid ett rödljus än att se in i ett par ögon. Robison har Aspergers syndrom, vilket betyder att han har en "mild" form av autism.

Det här med att se på andra saker än in i någons ögon när man konverserar fascinerar mej. Det innebär att man skulle kunna multi-taska genom att både se och prata samtidigt. Fast å andra sidan så försämras konversationen om motparten inte tror att du lyssnar (pga dålig ögonkontakt). Kan det fungera att visa med kroppspråket att man lyssnar men utesluta ögonkontakt?

Ögonkontakt. Hm, jag föredrar nog ändå ögonkontakt. Men ibland får jag också känslan av att vilja se på något annat än ögonglober. Man tappar känslan för hur länge man kan se in i ögonen utan att stirra. Allt det skulle människor kunna slippa om ögonkontakt inte var så viktigt men tänk vad tråkigt det skulle vara utan ögonkontakt. Magin i konversationen försvinner på något sätt. För jag tycker att det är något visst med ögon.

I enjoyed to get the chance to understand.

Fanning Springs - som Bergslagen typ

Det kanske är uppenbart för alla utom mej att Ramlösa och LOKA är naturligt och (om så) väldigt lite "tillsatser". Jag har iaf badat i en naturlig källa med 99,9% (man vet ju aldrig med alla bajsande/kissande/spottande barn) rent vatten.

FSU och Univeristy of Florida - tillbaka ikväll.

March 20

Man borde köpa guld för att vara säker för framtiden.

Sverige är inte välkänt utomlands. Schweiz, Skottland, Holland... Vi måste sätta Schweden på kartan! Så att inte folk tror att det bara är blonda vikingar med blåa ögon som bor i igloos.

March 17th - St Andrew's day! ... eller inte.

Om jag skulle säga att jag har hållt i en Kakadua (som en papegoja men från Australien, av uppenbara skäl), blivit på smällen & skaffat barn [falskt], klätt mej i blått för att ära St Andrew, besökt en amerikansk gynekologs kontor, träffat en Count Commissioner, diskuterat San Franciscos Botanical Garden med en "irländare" (hennes mans farföräldrar var från Irland...) och en del annat konstigt hoppas jag att du bara tror på det sanningsenliga.

Jag ser mej själv som svensk eftersom mina föräldrar är födda i Sverige och (av uppenbara skäl) jag. Här har jag träffat människor som kallar sig exempelvis irländare på för mig konstiga grunder (se ovannämnda fru) men jag börjar förstå varför.

Många emigrerade till USA för att få "ett bättre liv" och nu är det andra-tredje eller till och med fjärde generationen som firar St Patrick's day. Jag har lärt mej att jag tror att det är fler människor här som värderar sin historia högre här, och det har fått mej att filura på min egen.

Fast här är jag förstås stolt patriot. Men man får utstå att folk blandar ihop Sverige/Schweiz/Skottland (och idag Holland, en ny!) och när de får landet rätt så; "Oh, you live in Sweden! Do you live near to the alps then?"

Att le och nicka fungerar för det mesta.

March 16th - tomorrow is St Patrick's day!

... som tydligen är väldigt stort i USA. Vet inte om det beror så mycket på själva St Patrick eller om det är ett tillfälle att festa loss. Who knows.

Igår höll jag i en livs levande Kakadua från Australien (av uppenbara skäl) och en äldre herre gav mej hans nummer. Han frågade om jag var bra på att komma ihåg siffror. Och det är jag ju (av uppenbara skäl) så; 412 720 4***. Stjärnorna är för att du som tänker stalka den stackars mannen som bor i en "beaaaa-utiful" lägenhet vid stranden, Indian Rock's beach, inte ska få det så lätt.

Disneyworld!

Notting Hill - min favorit

i'm just a girl
standing in front of a boy
asking him to love her.

Mats Wilander drives Winnebago

Artikeln

1) Mats Wilander goes from Wimbledon to Winnebago
2) Ja, WSJ är en av mina nya favoriter

Successful eller framgångsrik

Det finns de som tycker att kvinnor som är utbildade doktorer, gift med en man och har barn är framgångsrika. Min trogna följeslagare Wikipedia har tyvärr ingen förklaring för ordet "framgångsrik" men mitt andra val Wiktionary säger att en framgångsrik person är någon "med många positiva händelser och få missöden".

Som jag tolkar det här vill jag påstå att min kunskap redan innan jag slog upp ordet var mycket mer passande än ovanstående. För mig är nämligen inte en framgångsrik person någon som har uppnått ett så kallat "samhälls-gillande"-mål. Med det menar jag ett "mål" som samhället satt upp - en norm skulle man kunna säga. Exempelvis kan dessa vara bilda kärnfamilj, ta en universitetsexamen, tjäna mycket cash eller se ut som en 25-åring när man är 75 år (här i Florida har jag ibland svårt att se om det är en 25-åring eller 75-åring som går förbi... Host, Botox).

För mig är en framgångsrik människa någon som uppnått sina egna mål. Vare sig det är mål i skolan (som man kan läsa om i dagens tidning av Wall Street Journal ) eller hur många banor av Mario Party DS man kan klara på en dag. Det viktiga tycker jag är - när man ska kalla sig framgångsrik - att man gör det på sitt eget vis.

Därför ska jag nu sätta mej framför teven och se Tampa Bay vinna över Chicago med 3-1 som jag har slagit vad med Doug the painter som målar om huset (blir jättebra!). Och imorgon ska jag kalla mej framgångsrik när jag bevisar Doug att jag har rätt.

March 6th - Bilduppdatering

Mina senaste dagar som wannabe-Floridian.

Biltvätt för $5, ätit hur mycket som helst under Tampa Bay - Montreal, blivit en Milly-människa (ingen hund- eller djurmänniska, en Milly-människa) och försökt kicka ut Roloson från Tampa Bays mål... gick sådär. Däremot min dejt med Poster-Hedman gick mycket bra!

March 1st - Jag har skjutit

My favourite in American Idol - vilken karl

By the way så är han bara 17 år - vilken talang!

Vad jag gör är vad jag är

Att älta det faktum att vi inte kan leka med barbies, bilar eller Spiderman-figurer på samma sätt som vi kunde när vi var barn är onödigt. Alla växer upp men sen kan man diskutera på vilka olika sätt man kan växa upp.

När man tar studenten och "har hela livet" framför sig kände iaf jag lite "ångest" eller oro för framtiden. Man ska resa, plugga, "skaffa" pojkvän och flytta hemifrån - helst ska man också uppdatera sin facebook-profile med nya statusar som: "äter double-stacks på stranden. 25 grader varmt - Florida är fantastiskt!" eller "Är i Las Vegas och 'I broke even!!!'!.

Om man vill vara ännu mer populär ska man uppdatera sitt boende (lives in Tampa Bay, Florida) och lägga upp bilder (mycket partybilder helst med drinkar i båda händer). Det här är ett fenomen som författaren Kay Hymowitz kallar "quarter-life crisis" och det fick polletten att trilla ner hos mig. "quarter-life crisis" är huvudet på spiken av vad man ser på Facebook.

"They are looking not for just jobs but for 'careers', work in which they can exercise their talents and express their deepest passions. They expect their careers to give shape to their identity. For todays's pre-adults, 'whar you do' is almost synonymous with 'who you are'..."

Artikeln är skriven av Kay S. Hymowitz och publicerad i The Wall Sreet Journal den 19-20 february 2011

Borde få lite 2 ½ minuter of mli - fame

Jag stötte på Cameron Diaz för vi åt på samma lunchställe

Isabel, åtta år: Oj, kan du slå upp henne på internet?! Då måste hon vara känd!

By the way så var hon lika vacker (good-looking) som på teve.

Bildkälla

Coolt! Källa: J.Hansson

Made Principal's list with straight As

Världens finaste Erik.

En bild säger mer än tusen ord

Hundpiss som julkalender

I december när julkalendern kommer var det lika spännande varje dag med TV-kalendern, radiokalender och chokladkalendern (och vissa år också paketkalendern!) - jag var (läs: är) ett lyckligt lottat barn.

Jag har ett konstigt intresse för julkalendrar på teven. Den första som jag kmr ihåg och tycker om är "Jul i Kapernum" (-95) och min favorit genom alla tider (förutom "Trolltider") är "När karusellerna sover" (-98). Kort sagt så är jag en fena på julkalendrar. Fast det har börjat gå utför nu på slutet för att de antingen blir sämre och sämre eller för att jag blir äldre och äldre...

Iaf, här är min julkalender hundpiss! Den finaste hunden i hela världen heter Milly och är en terrier. Normalt är jag ingen hundmänniska eller kattmänniska, eller någon djur-människa överhuvudtaget (förutom möjligtvis dvärgvädurskanin-människa) men jag är en Milly-människa!

När vi går ut och går så lämnar hon alltid ett konstverk efter sig. Räknar inte chokladpuddingarna hon producerar som konstverk mer som... skattebetalning för att jag får se så fina konstverk men hennes 2d-tavlor är så bra!

Island, Australien, en saxofon och idag fick jag se ett baseballträ! Antingen är det min hjärna som har flippat eller så borde man fotografera hundpiss för det är ta mig fan vackert!

24th February - The grade system

A - Annoyingly good
B - (second) Best
C - Could do better
D - Didn't do well
E - Evil Child
F - Failure

Dot drills

23rd February - Late night update

TAMPA BAY LIGHTNINGS - PHOENIX COYOTES 8-3

Utan en enda skråma - otroligt.

22th February - under masken på Lady Gaga

Spindelmannen är min favoritsuperhjälte. Varje lördagmorgon klockan halv tio satt jag bänkad framför teven för veckans avsnitt av Spindelmannen på Nickelodeon. Det var så spännande med Peter Parker och hans superkrafter. Den radioaktiva spindeln (som gjort att jag inte är speciellt rädd för spindlar för om man blir biten så blir man spiderman!) och alla skurkar med olika handikapp/krafter.

När jag först hörde Lady Gagas Pokerface, Papparazzi och alla andra knäppa och bra låtar fick jag lite samma känsla som för Spindelmannen. En okänd "artist" som gör ngt gott och annorlunda som aldrig gjorts tidigare och - viktigast av allt - under täckmantel.

Därför blev jag lite besviken när jag såg en intervju med Lady Gaga (eller Stefani Joanne Angelina Germanotta som hon heter) och fick se under hennes mask. Även om en person har få svagheter eller "fel" så är ingen perfekt och jag blev lite besviken för det kändes som att man fick se Gagas "svagheter" - i mina ögon droger och dåligt ordförråd.

Å andra sidan fick man se fröken Stefanis starka sidor också - som att hon är så cool som hon verkar (och unik). Jag antar att jag numera ser Lady Gaga som Peter Parker efetrsom jag vet personen bakom "artisten". Hon är ball.

21th February - bilder

Clerawater Beach, har badat(!), kanske hockey imorgon, ätit en enorm efterrätt (se facebook), förbättrat mina kunskaper i htlm [ironi], hängt på en äkta Floridabar med livemusik och gymmat (inget nytt, börjar nästan lära känna de andra farbröderna som gymmar på gymmet...).

19th February - Walk on the beach + Clearwater

Gått längs stranden och i vattnet - typ 15 grader, så badväder för en svensk. Men jag skyller på förkylning och mesighet (namby-pamby) att jag inte badade.

Åt middag på en jättemysig restaurang uppe i Clearwater. Crab Bisque, sushi, Salmon Oscar Croquette, äppelpaj x2 = mli väldigt mätt.


Indian Rock's Beach


Clearwater

Tampa Bay Lightnings, nr 77 V. Hedman

Jag har sett NHL-hockey! Detroit Red Wings - Tampa Bay Lightnings (de skriver hemmalaget sist i USA) - matchen slutade 6-2 och var underhållande!

Siffrorna speglar inte direkt matchbilden. Det stod 2-2 tills slutet av andra perioden då Red Wings fick in 3-2 i powerplay. Jag tror att det tog lite musten ur Tampa Bay som redan hämtat upp ett 2-0-underläge.

Detroit är det röda svensklaget med sju svenskar i laget. Det var kul att se Lidstrom, Zetterberg, Ericsson på fansens tröjor men jag kan inte vänja mej vid att säga Lidstrooom istället för Lidströööm som de gör här. Är det meningen att Niklas Lidström ska säga "Hello, my name is Niklas Lidstrom" när han presenterar sig? Konstigt.

Tampa Bay (som blivit ett av mina favoritlag - nästefter NY Rangers - efter gårdagen) har två svenskar i laget; Mattias Öhlund (Ohlund...) och Victor Hedman. Jag såg på Sportspegeln för två år sen. Det var snö och svinkallt och jag hade precis kommit hem från en fotbollsträning. På söndagar mellan 20:30-21:15 är det extra lång Sportspegel på SVT 1. Denna söndag när jag släpat in mina fotbollsgrejer innanför dörren och slängt mej på soffan såg jag en ett år äldre kille bli draftad och vara på väg till NHL för att spela för Tampa Bay Lightnings - ja, det var Victor Hedman och nej, jag vet inte varför jag sparade den informationen.

Nu har jag sett honom och jag blev imponerad av att han var
1) så stor
2) så duktig
3) gjorde mål




Karln jag köpte biljett av. $40 för en hockeybiljett liksom :)