Vackert vimsigt & väldigt

Jag vill skriva om något vackert. Något som får hela ansiktet att le. Något som får det att kittla i maggropen, göra knäna alldeles vobbliga och hjärnan till avslagen cola. Jag vill skriva om torsdagens fyra-timmars-föreläsning!

Som student går man på många föreläsningar (läs: lektioner). Man får träffa både bra och mindre bra talare som alla har något budskap som de vill framföra. Det är slutsatser om allt från RGB och Offset till tupler och klasser till människor - och det är just buskapet 'människor' som jag tänker vidarebefodra.

Genom olika psykologiska-beteende-analyser kan man studera människor och deras ageranden. Föreläsaren i torsdags berättade om ett par av de tysentals (läs: tyyysentals) olika metoderna och jag blev fast. Inte för att jag fick en snilleblixt och bara kom på rakt upp och ner att jag vill bli psykolog. Nej, tvärtom, scared to death! Psykologer måste vara oerhört modiga människor. Men tillbaka till just människor.

Föreläsaren berättade om det absolut bästa som finns - han kallade det för intimitet. För att förtydliga: sofistikerad intimitet. Jag går trots allt på teknis. Han menade på att det dels finns den där känslan när man kysser den man är upp över öronen förälskad i men också på en annan känsla som jag aldrig tänkt på som intimitet förut;

Klockan är strax efter sju och solen håller på att gå upp över trädtopparna. Det är sådär friskt kallt som det bara är på mornarna i oktober. Grannen backar ut från garageporten. Han vinkar i backspegeln och kör iväg. Du kör ner händerna i jeansfickorna för att hålla värmen. Det är nog dags att köpa fingervantar snart. H&M brukar ju ha såna där svarta vantar, två för 40 kronor, som duger rätt bra.

Framme vid busshållplatsen står en blandad kompott av människor i gråtrista höstjackor. Varför klär man sig inte i granna färger för att liva upp stämningen när hösten kommer? Du tänker att det minsann inte blir några svarta vantar i år. Undrar om det finns klarröda eller illgröna, kanske? Bussen kommer och etanoldoften sprider sig. Den är som kaffe - farlig och beroendeframkallande.

Ombord på bussen är det varmt och du hittar en sittplats precis efter barnvagnsutrymmet. Med utsikt över alla passagerare i främre delen av bussen lutar du dig tillbaka och sätter in hörlurarna i öronen. Musiken drar igång och du lutar huvet mot fönstret och drömmer dig bort. En häftig inbromsning följt av ett ryck väcker dig och du ser hur en barnvagn kommer ombord. Det är en liten, sovande bebis iförd en stickad mössa och med en klarröd napp i munnen. Medan mamman spänner fast och förbereder vagnen för färden öppnas den lilles mun och en enorm gäspning gör att den lilla nappen trillar ut.

Det är något så sött och oskyldigt att hjärtat smälter inombords. Du ser upp och mittemot får du ögonkontakt med en främling som just upplevt samma sak. Ni ler mot varandra en hundradelssekund och sen återgår du till din drömvärld precis som främling fortsätter med sin.

Den här hundradelssekunden är det andra sättet man kan känna intimitet och visst är det en helt fantastisk känsla?