Jag tror att det är likadant

Det som är en av de mest spännande sakerna med att vara vikarie är att det är som om man går bakåt i tiden. Fast nu är man liksom på andra sidan.

Nu är det jag som ber att fötterna på bordet tas ner, tuggummin spottas ut, att pussande&kramande sker efter lektionen och det är jag som förgäves försöker få alla att bli tysta (läs: hålla käften).

Innan var jag på andra sidan. Jag hade självklart aldrig själv fötterna på bordet eller tuggade tuggummi eller sådant trams men jag gjorde säkerligen en massa annat hyss som retade gallfeber på lärarna.

Det som är så fascinerande är att allting är likadant. Femtonåringarna åker fortfarande moppe och käkar på pizzerian på lunchen, tjuvröker på det "hemliga" stället [vilket jag - för att förtydliga - är fullständigt emot] och pluggar (läs: solar) utomhus på gräsmattan. Allting är liksom samma och likadant.

Och jag tror inte att det här är en slump och en engångsföreteelse, nej, jag tror att det här är som vågorna i Kalmarsund. De bara kommer igen och igen. Men det är olika sorters vågor. Det här ovanför är bara "hej-jag-går-i-nian-och-har-the-time-of-my-life"-vågen.

Att säga hej då till kanske världens bästa sommarjobb och ta ett nattdopp i Stockholms skärgård (som för övrigt heter 'archipelago' på engelska) är andra typer av vågor. Just de stormiga vågorna, som att säga hej då, är nog de där jobbiga vågorna som man alltid får en kallsup av när man möter. Det är såna vågor där det helt enkelt inte går att hålla huvudet ovanför vattnet.

... Fast man behöver ju bara hosta lite så är det lugnt efter en stund och dessutom är 10 månader inte mer än 304 dagar, alltså 4864 fotbollsmatcher spelade i sträck. Fast lite jobbigt är det ändå.



Här är förresten en cool blogg: http://aleheim.blogg.se/