"Du är nog den"

Melissa Horn


Vackert. Ärligt. Naket. Skört. Charmigt. Äkta. Mysigt. Känsligt. Bräckligt. Förträffligt. Magiskt.

Det var som en tidlös plats. Cirkus förvandlades till en liten bubbla, avskärmad från den hektiska omvärlden. Med spänd förväntan fick min vän och jag se en liten skör kvinna i svart kavaj äntra scenen. Med spröd stämma och rött läppstift bjöd hon upp till något alldeles speciellt och äkta.

Med gitarren till sin hjälp förgyllde hon salongen med vackra toner och målade upp bilder till sina låtar. Vi fick se historien och känna doften av fröken Horn. Den svaga doften av vanilj från hennes parfym och det ångande söderteét på bordet bredvid henne. Hon berörde alla sinnen och lirkade fram känslorna som annars ligger dolda under ytan.

Jag önskar att jag kunde visa henne hur vackert det var. Önskar att jag kunde berätta hur mycket låtarna betyder för alla dessa människor i publiken. Jag önskar att jag kunde visa henne på hur många olika sätt som historierna berör och vilka scenarier som utspelats tack vare dessa unika meningar. Alla dessa långa nätter som hjälpt oss att hålla modet uppe. Stödet när saknaden av sin älskade blir mindre och mindre. Och förstås omfamningen efter uppvaknandet av hemska mardrömmar. Jag vill visa vilken betydelsefull vän hon är för alla dessa människor.

Detta blyga och sköra charmtroll som med armarna i sidorna ler nervöst och ursäktar sina fjärilar i magen medan vi i publiken sitter som tända ljus, chockerade över denna otroliga kraft hon besitter att trollbinda hela Cirkus. Hur hon med glimten i ögat berättar hur hennes pappa kommenterar senaste CD:n;

”Mår du verkligen såhär jävla dåligt?”

Och kanske den allra starkaste stunden när hon berättar om sitt första uppträdande på just Cirkus. När hon berättar att hon idag, tisdagen den 29 november 2011, uppfyller ännu en av hennes drömmar genom att stå här på Cirkus alldeles själv är det svårt att inte bli berörd. 7 år efter spelningen med gymnasiet står nu miss Horn och underhåller ett slutsålt Cirkus. 24 år gammal.

Hon säger att hon känner sig gammal. Men där i röken bakom sin gitarr är hon allt annat än gammal. Med glittrande ögon sjunger hon träffsäkert rakt in i hjärtat. Det är så ärligt och känsligt. Jag hoppas att hon får dansa tryckare med sin David från mellanstadiet för det är hon så väl värd. Denna vackra och fantastiska människa.

Jag blundar och försöker ta in allting för jag vill aldrig glömma den här stunden. Gitarristen, pianisten, trummisen, Stockholms Strings på stråkinstrument. Bakgrunden med vyn från hennes fönster. Det lilla bordet med den gröna termosen, vattenflaskan och den ångande tekoppen. Gitarren och mikrofonen - och förstås mademoiselle Horn själv med det bruna hårsvallet och de högt sittande, svarta jeansen. Jag öppnar ögonen och möter hennes blick.

Det är något alldeles speciellt och unikt med liveframträdanden. Melissa Horn är inget undantag. Hon levererar och på sättet hon gör det på är helt enkelt magiskt. Gåshud, tårar i ögonvrån och fjärilar i magen. Det finns inte ord. Jag tänker att jag vill stanna i den här bubblan för alltid och för evigt.


Jag faller fritt.