Look me in the eye - eller inte

Eller inte? Varför ska man alltid se varandra i ögonen? John Elder Robison fick mig att fundera över varför det är så viktigt att vi har ögonkontakt. Jag förstår att det får människor att känna sig trygga. Om någon ser dig i ögonen är det väldigt svårt att tro att denne ljuger eller är olojal.

Robison skriver i sin bok "Look me in the eye" hur han som barn inte förstod varför vi ska se på ögonbollar när det finns så mycket annat; både mer och mindre intressant. Han säger att det är lättare att fokusera om man ser på något ointressant som till exempel mark, golv eller väggar. På samma sätt som det är mer intressant att se en kanin löpa över gräsmattan, ett flygplan flyga förbi eller en buss tuta vid ett rödljus än att se in i ett par ögon. Robison har Aspergers syndrom, vilket betyder att han har en "mild" form av autism.

Det här med att se på andra saker än in i någons ögon när man konverserar fascinerar mej. Det innebär att man skulle kunna multi-taska genom att både se och prata samtidigt. Fast å andra sidan så försämras konversationen om motparten inte tror att du lyssnar (pga dålig ögonkontakt). Kan det fungera att visa med kroppspråket att man lyssnar men utesluta ögonkontakt?

Ögonkontakt. Hm, jag föredrar nog ändå ögonkontakt. Men ibland får jag också känslan av att vilja se på något annat än ögonglober. Man tappar känslan för hur länge man kan se in i ögonen utan att stirra. Allt det skulle människor kunna slippa om ögonkontakt inte var så viktigt men tänk vad tråkigt det skulle vara utan ögonkontakt. Magin i konversationen försvinner på något sätt. För jag tycker att det är något visst med ögon.