Jag ser en man som står i ett gathörn. Han har rocken tätt intill sig och huttrar i kvällskymningen. Det ser ut som om han väntar på någon eller något för när han fimpar ciggaretten mot tegelväggen ser han sig om över axeln som om han är rädd för att bli upptäckt.
Mannens businnesskor är leriga och jag tänker att han måste ha sprungit en längre sträcka eftersom hans grå kostymbyxor är fläckiga av lera ända upp till knävecket. Ett par strålkastare lyser upp mannens ansikte. Det kommer en bil. En silverfärgad audi som slirar och tvärnitar framför mannen.
Mannen ser upp rakt på mig. Hans isblå ögon får mig att stelna. Helt paralyserad står jag blixtstilla och känner pulsen i öronen. Det känns som de blå ögonen tränger in i mina och in i min hjärna. På ett ögonblick är allting borta. Mannen kliver in i bilen som rivstartar och kör iväg. Jag står kvar i dunklet och börjar så småningom få andningen tillbaka.
No comments:
Post a Comment