Jag vet inte vad denna skrivlust kom ifrån?

Igår var jag och såg en av de läskigaste filmer jag någonsin sett. I högstadiet var det ju inne att gå och försöka komma in på femtonårsskräckisarna, SAW mfl. Jag var aldrig riktigt den som tyckte om att se såna, får väldigt lätt mardrömmar nämligen.

Inte såna härläskiga mardrömmar utan mer obehagliga drömmar som sitter kvar. Gårdagens film handlade om människor som helt plötsligt, pangbom, blev blinda och bara såg vitt. Jag tror en av mina största rädslor (har förstås ingen men om jag skulle vara rädd för något...) skulle vara att förlora synen.

Om jag skulle välja av alla sinnen att förlora ngt... så skulle det nog vara talet(jag vet det är inget sinne, utv kommer). Att inte kunna se är helt uteslutet. Att inte kunna höra, ipoden, musik, pappas tillrättavisningar, Toves gnäll - också helt uteslutet.

Funderade på att ta bort smaken men då skulle jag nog bli deprimerad. Tänk ett liv utan smaken av nygrillad korv (Mamma, jag vill verkligen ha korv med bröd till lunch) eller färska kiwis eller iskall cola med en kexchoklad - det går ju inte.

Jag vet inte om jag har berättat men jag tycker om dofter. På tunnelbanan så kan jag känna igen parfymer och koppla till människor jag känner. Och jag älskar lukten av nytvättade lakan och asfalten när det har regnat en sommardag så det går också fet bort att skita i lukten.

Vad finns det då kvar? Syn, lukt, smak, hörsel - Känsel! Att inte kunna känna en kram eller en handtryckning från en för stark karl. Det går ju inte. När jag var liten hade jag alltid ett löst handslag och riktigt mesigt för jag var väldigt blyg. Nu när jag börjat intressera mig mer för psykologi och såna där märkliga saker så har jag börjat experimentera lite. När jag träffar en ny person så ser jag alltid denna i ögonen och klämmer i perfekt hårt - inte för löst och inte för hårt utan precis mittemellan för att se hur responsen blir. Oftast ler människan mittemot och man får det där viktiga första intrycket - litet tips.

Så för att knyta ihop säcken. Jag skulle inte klara mig utan mina sinnen. Det sjätte sinnet som är spindelsinnet (Spindelmannen för er som inte vet) går ju inte att ta bort. Det är nåt man föds med och dör med. Kan förklara mitt en annan gång - blir så furktansvärt långt inlägg. Vet inte vad det har tagit åt mig men jag vara bara så sugen på att skriva i morse. Har gått sen halv sex och väntat på att få sätta mig. Jag vet, är lite vrickad. Men iaf, (helt osammanhängande och alldeles för långt och utsvängningt, aja)

Jag skulle ta bort min förmåga att tala om jag skulle vara tvungen att välja bort ngt. Det är ingen som skulle sakna min sångröst och jag är en jävel på att skriva maskin så det skulle nog inte vara så mkt problem. Dessutom är jag ju naturnörd så jag kan ge mej fan på att jag skulle komma på ett sätt att få stämbanden att vibrera med hjälp av en sorts pacemaker så att jag skulle kunna tala som en terminator så det skulle nog gå iaf.

Sluta på babbel, nu ska jag till plugget. Later.