Morgon i Bergamo

Fåglarna kvittrar och solen lyser in genom träpersiennerna. Jag blinkar och gäspar stort. Sängen är mjuk och det är varmt och skönt under täcket. Kudden är sådär perfekt formad som den bara är på morgonen. Jag sträcker försiktigt på mig och kravlar mig upp. Barfota tassar jag fram till fönstret, drar undan persiennerna och slår upp fönstret.

Solen bländar mig och jag skyddar ögonen med ena handen. När jag vant mig vid det starka ljuset kisar jag fram och ser en fotbollsplan ligga precis utanför fönstret. En äldre farbror i snickarbyxor och hörselskydd klättrar upp på en traktor och vrider om nyckeln. Den enorma gräsklipparen går igång och han gasar iväg över gräsmattan.

Ett par killar visslar till och jag kikar ner. De står precis under fönstret fem meter ner och vinkar. Jag skrattar och vinkar tillbaka. Mellan sig passar dem en fotboll som går som ett snöre mellan fötterna. De trixar och kickar med fantastisk teknik. På ryggarna har de sådana där gympapåsar man hade när man var liten. Fast istället för barnsliga figurer är de numrerade och har Atalantas logotype tryckt på sig.

Det är dags för morgonträning och killarna väntar på spelarbussen.
Klockan är knappt sju och morgondaggen ligger fortfarande i gräset. En av killarna kickar upp bollen i luften och dämpar den på nacken. De andra applåderar men är ivriga på att själva få låna bollen och visa vad de kan. Det måste vara fantastiskt att vara ungdomsproffs i Atalanta.