Mademoiselle Fondell

Fredagskväll. Fullsatt globen. Denna kväll prydd som en enorm snöglob för att skydda mot snökaoset utanför.
 
2 december 2005
22:05 skickar ett sms från tevesoffan för att rösta på Agnes
22:07 får tillbaka ett mms med en bild på Agnes (som jag sparar ner till min Sony Ericsson)
22:37 jublar när Agnes vinner Idol 2005
23:11 somnar som fjortonåring med ett leende på läpparna

9 december 2011
18:43 anländer till tunnelbanestation Globen
18:49 beställer två mackor från Subway
19:06 drar biljetten och går genom spärrarna till arenan
20:00 FINAL I IDOL 2011!!!

Hennes största farhåga är att ”förstöras” (läs: formas) av Idol. Men det är en egen tolkning på samtliga låtar och det är ingen som tvivlar på att fröken Fondell har tappat sitt uttryck och sig själv under sin resa i Idol. Hon är samma ”möjsiga”, blyga (läs: sofistikerade) skåning som vid hennes första audition. Hon är på samma sätt också en lika galen och hysterisk (läs: konstnärlig) artist som från allra första början.

Fondell har varit en stjärna från första fredagsfinalen. Tro mej, jag har sett dem alla. Just kombinationen av denna unika röst tillsammans med de helt fantastiska tolkningarna gör henne till den underhållare hon är. För det är en underhållare hon är. Det är alltid spännande (läs: helgalna) framträdanden med en klockren röst när hon bjuder på show. Hon levererar.

Ikväll, den 9 december 2011, var utan tvekan en riktig jackpot. Hon har ett sätt som får alla män att tro de är i himlen. It’s oh so quiet i väntan på hennes show. Under strofen: ”take another little piece of my heart” med den raspiga soul/indie/jazzrösten jublar publiken. Hon är helt enkelt made of det här med artisteri.

… och att se detta live. Wow. Att Idols avslutande final dessutom kröntes med både Måns Zelmerlöw och Agnes Carlsson gav en riktigt kokande globen (läs: mli). Det spelade ingen roll vem som vann finalen, då det var två mycket begåvade skåningar (det är nåt visst med sköningar, nej, förlåt, skåningar) på scenen.

Sen att det var just ”Amanda F” som tillslut tog hem segern efter en hel höst med magiska ögonblick. Det var… Det var ascoolt. Det var fett. Eller hur säger man som fjortis? För sex år sen somnade jag med ett leende på läpparna när Agnes vann. Då hade jag röstat en gång. Sen dess har jag röstat fyra gånger till. På vem då? Ja, vem tror du? (läs: AMAAANDA FONDELLL!) Och tänk då hur långt Agnes har gått med min enda röst (20% av mitt röstande i Idol), fatta då hur långt mademoiselle Fondell kommer gå med 80% av mina röster!

00:29 jag lutar mej tillbaka i sängen, blundar och ler.

________________________

I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
- det var tamej det finaste jag sett sen jag konfirmerades (läs: tog studenten)

"Du är nog den"

Melissa Horn


Vackert. Ärligt. Naket. Skört. Charmigt. Äkta. Mysigt. Känsligt. Bräckligt. Förträffligt. Magiskt.

Det var som en tidlös plats. Cirkus förvandlades till en liten bubbla, avskärmad från den hektiska omvärlden. Med spänd förväntan fick min vän och jag se en liten skör kvinna i svart kavaj äntra scenen. Med spröd stämma och rött läppstift bjöd hon upp till något alldeles speciellt och äkta.

Med gitarren till sin hjälp förgyllde hon salongen med vackra toner och målade upp bilder till sina låtar. Vi fick se historien och känna doften av fröken Horn. Den svaga doften av vanilj från hennes parfym och det ångande söderteét på bordet bredvid henne. Hon berörde alla sinnen och lirkade fram känslorna som annars ligger dolda under ytan.

Jag önskar att jag kunde visa henne hur vackert det var. Önskar att jag kunde berätta hur mycket låtarna betyder för alla dessa människor i publiken. Jag önskar att jag kunde visa henne på hur många olika sätt som historierna berör och vilka scenarier som utspelats tack vare dessa unika meningar. Alla dessa långa nätter som hjälpt oss att hålla modet uppe. Stödet när saknaden av sin älskade blir mindre och mindre. Och förstås omfamningen efter uppvaknandet av hemska mardrömmar. Jag vill visa vilken betydelsefull vän hon är för alla dessa människor.

Detta blyga och sköra charmtroll som med armarna i sidorna ler nervöst och ursäktar sina fjärilar i magen medan vi i publiken sitter som tända ljus, chockerade över denna otroliga kraft hon besitter att trollbinda hela Cirkus. Hur hon med glimten i ögat berättar hur hennes pappa kommenterar senaste CD:n;

”Mår du verkligen såhär jävla dåligt?”

Och kanske den allra starkaste stunden när hon berättar om sitt första uppträdande på just Cirkus. När hon berättar att hon idag, tisdagen den 29 november 2011, uppfyller ännu en av hennes drömmar genom att stå här på Cirkus alldeles själv är det svårt att inte bli berörd. 7 år efter spelningen med gymnasiet står nu miss Horn och underhåller ett slutsålt Cirkus. 24 år gammal.

Hon säger att hon känner sig gammal. Men där i röken bakom sin gitarr är hon allt annat än gammal. Med glittrande ögon sjunger hon träffsäkert rakt in i hjärtat. Det är så ärligt och känsligt. Jag hoppas att hon får dansa tryckare med sin David från mellanstadiet för det är hon så väl värd. Denna vackra och fantastiska människa.

Jag blundar och försöker ta in allting för jag vill aldrig glömma den här stunden. Gitarristen, pianisten, trummisen, Stockholms Strings på stråkinstrument. Bakgrunden med vyn från hennes fönster. Det lilla bordet med den gröna termosen, vattenflaskan och den ångande tekoppen. Gitarren och mikrofonen - och förstås mademoiselle Horn själv med det bruna hårsvallet och de högt sittande, svarta jeansen. Jag öppnar ögonen och möter hennes blick.

Det är något alldeles speciellt och unikt med liveframträdanden. Melissa Horn är inget undantag. Hon levererar och på sättet hon gör det på är helt enkelt magiskt. Gåshud, tårar i ögonvrån och fjärilar i magen. Det finns inte ord. Jag tänker att jag vill stanna i den här bubblan för alltid och för evigt.


Jag faller fritt.