Varför ska man söka gymnasie i stan?

Av uppenbara skäl så har jag fått nyss om var 100 niondeklassare sökt till gymnasiet till hösten. Det är alltfrån skolor söder om Stockholm till norr om Stockholm till nånstans mitt i.

Det kanske är ett tråkigt ämne men jag tänkte uttala mig. Jag tycker att man ska söka en skola i stan. Eller iaf en skola en bit bort från där man bor. Och jag tycker det för att... Ja, det har jag funderat en hel del på. Och gett folk i min närhet skavsår i öronen...

1. Vidga sina vyer - människor
Om man söker en skola där inte alla är kompisar man redan känner får man ett nytt kontaktnät med folk från alla världens alla hörn - eller som jag Värmdöbor. De är ganska trevliga.

2. Vidga sina vyer - geografiskt
Att åka tunnelbana! Och hitta till Götgatan! Och kunna fika på Café Vero! Och ha nära till fotbollsträningen. Vilka möjligheter man har när man går i skolan på ett ställe man inte känner sen innan. Nu hittar jag till och med till Slussen! [obs. ironi]

3. Vidga sina vyer - kunskap
Det finns massor av bra linjer, skolor och lärare. Bara för att jag tycker att YBC några andra skolor låter fett coola skriver jag in de under den här punkten. Engelska = otroligt bra att kunna.

4. Vidga dina vyer!Ett råd som slår det mesta och oftast helt rätt.

Efter regnet kmr solen

Vårrus. TomTits. Fotboll. Brandstation. Dansuppvisning. Cornettoglass.

Ett inlägg med bara det skulle bli ett väldigt konstnärligt inlägg, eller vad tycker du?

Att så att säga "fucka ur"

Även om orden ovan har en annan mening så betyder de i det här sammanhanget att tappa greppet eller att bli galen typ.

Olika människor behöver olika saker när de så att säga "fuckar ur". Det är likadant som att människor regarerar positivt på olika inlärningsmetoder. Jag för min del tycker om att se saker visuellt och höra dem (som en spelfilm) då lär jag mig som allra bäst.

Och när jag fuckar ur - då behöver jag en kram.

Klockan 04:00 förra lördagen...

... stod många och köade ihopp om att bli Sveriges nästa Idol. Det var säkerligen många drömmar som fick sig en törn men det var också drömmar som fick sig en liten korrigering. Idol är inte det enda forumet för att bli "upptäckt".

Jag kan inte sjunga och jag är därför inte tillräckligt bevandrad i de svängarna för att blogga om det. Det jag vet är att jag tycker om nedanstående stora-syster-klipp. Och det för oss till vart jag vill komma.

När jag var i USA lärde jag mig otroligt mycket men en av de allra viktigaste sakerna som man kan lära sig lite vartstans var hur viktigt det är att berätta för människor i sin närhet att man tycker om dem.

Vi är alldeles för stolta eller okänsliga. Man måste vara rädd om folk. Jag tycker att det är minst lika fint att nedanstående artists lilla syster är så stolt över sin stora syster som stora systerns sångröst. Men jag är ju tondöv också.

Himlen är oskyldigt blå

Lååångfredag i Nässjö C

SJ. Ge mig min ersättning. Jag fastnade nästan fysiskt i Nässjö och jag-vet-inte-var mer än 1 timme och 30 minuter, alltså över pengarna-tillbaka-gränsen. Kanske borde jag ha förstått att fyra byten på långfredagen inte var fysiskt möjligt...

Först var det en riktig bedrift att ens ta sig till Knallelands tågstation. För det första är faktiskt Knalleland en tågstation även om det låter som ett tivoli. Kanske var det därför alla Boråsbor jag frågade pekade mig åt olika håll? Det var rena skämtet att försöka ta sig till stationen. När till och med invånarna inte tror att jag ska ta tåget från Knalleland börjar man ana ugglor i mossen. Men jag kom tillslut till Knallelands tågstation och jag hann med mitt tåg.

Byte nr 1 och byte nr 2 gick utmärkt och jag min dumsnut ringde min väninna och sa att allt gick som smort. Man ska inte ropa hej förrän man har hoppat över bäcken. I Nässjö blev anslutningståget försenat en timme vilket resulterade i att jag skulle missa mitt nästa tåg till Kalmar. Ja, jag åkte kors och tvärs över hela Götaland...

När jag sitter och väntar med all min packning på en sliten gammal parkbänk med två medresenärer som också är strandade in the middle of nowhere kommer ett fjortisgäng och det var verkligen ett fjortisgäng.

Med ett lass med lättöl vinglade flickor och pojkar med lager av smink respektive ton med rakvatten fram längs perrongen. På bred dialekt sjöng de "I'm just a teenage dirthbag babyyyy..." och kände sig fett coola.

Kortkorta kjolar och baggyjeans. Fejkade berusningar. Rökandes. Falsksjungande. Det här var inte vad jag önskade mej - när jag en stund innan medelåldern på perrongen sjunkit till 15 tänkt "fan, nu kan det iaf inte bli värre". Tji fick jag.

Det mest fascinerande var att de kom som sända från ovan för att lära mig uttrycket "ropa inte hej förrän du har hoppat över bäcken". Jag menar vilka hänger frivilligt på Nässjö Central en fredagkväll - och partajar dessutom?

Fotnot: Jag kom fram.