Jag ser ut genom mitt skitiga tågfönster. Stilla havet flyter nedanför och solen håller precis på att gå upp. Himlen skimrar i rosa och blått. En surfare ställer sig precis lagom upp för att fånga den perfekta vågen och jag ser hur han liksom blir ett med vågen.
Ovanför surfarens silhuett - högt, högt upp - flyger en grupp fåglar i ett välformat V. De flyger över tåget och jag vrider på huvudet för att få en skymt av fåglarna från andra sidan gångens fönster. Ett äldre par sitter och löser korsord och skymmer min sikt men o jag sträcker lite på hakan kan jag skymta fåglar flyga tills de försvinner över bergen. Jag förstår varför Kaliforniens kust kallas guldkusten.
Det sprider sig en välbekant doft av olja och tåget kränger obådande till med jämna mellanrum men vi håller på rälsen och det enda som egentligen håller mig från att somna (förutom den otroliga utsikten) är den tjutande tutan som var tionde sekund gör mig varse om att jag sitter på ett tåg – ett tåg genom ett landskap jag aldrig tidigare sett. Guldkusten är magisk.
No comments:
Post a Comment