Den mystiska Passport Control 2

Väggarna är spygula och på teven visas en liknande (fast med mycket sämre kvalitet) version av Oprah. Besöksstolarna är uppradade framför en lång disk där uniformerade karlar står och knappar på datorer.

Trots att det är mer än halvfullt inne i rummet (vilket betyder ett tjugotal människor) så är det alldeles knäpptyst om man bortser från wannabe-Oprah som skrålar ut från teven och de uniformerade männen som skrockar i kör åt antingen någon av våra pass eller - förhoppningsvis – något internskämt bara de förstår.

Kvinnan snett bakom mig ropas fram som ”Meeriäänn” och jag rättar automatiskt i mitt huvud: ”Marianne”. Hon reser sig lite för hastigt upp och samlar ihop sina saker. Jag ser hur hon rycker åt sig jackan under armen och bär weekendbagen med hjul för att spara tid. Den uniformerade mannen som ropade upp henne ser skeptiskt på medan Marianne stapplar fram till disken. Han granskar henne länge och frågar vad hon ska göra i USA. Marianne replikerar på kraftig svensk brytning att hon har kommit för att hälsa på hennes pojkvän.

Mannen bakom disken återgår att granska Marianne och knappar en stund på sin dator. Efter ett tag kliar han sig på huvudet och säger bistert: ”You’re not telling me the truth, Meeriäänn.” Jag ser hur Mariannes ögon spärras upp och munnen börjar forma ord utan att ge ifrån sig något ljud. Medan paniken växer hos stackars Meeriänn småler den uniformerade mannen. Han fortsätter med att anklaga Marianne för att utnyttja systemet för att ta sig in i USA och att han när som helst skulle kunna sätta henne på ett plan ”back where you came from”. Makten lyser i hans ögon som liksom äter upp Mariannes ögon som i sin tur utstrålar ren och skär panik.

Det märks att han riktigt njuter av den effekt hans ord om att skicka tillbaka henne har och han spinner vidare genom att ta med henne in i ett sånt där förhörsrum man – på teve - har sett fiktion-terrorister blir förhörda i. Han lämnar dörren öppen så att vi andra i ”Passport Control 2” kan höra exakt vad som sägs och får se hur mannen vänder upp och ner på Mariannes väska och noggrant går igenom varje personlig ägodel, inklusive en halvt pressad mandarin.

Efter ytterligare en kvarts förhör med Marianne – som jag försöker ignorera med brus från wannabe-Oprah och räkna vecken på papperskorgen framför disken – säger mannen åt henne att vänta i en besöksstol medan han går och ”kollar en grej”.

Jag sväljer och ser mig omkring i rummet. Spänningen i rummet är som ett vägguttag som släppt ut sina 230 Volt. Det känns som om rummet är fyllt av ett fält av elektroner och andra partiklar som cirkulerar runt oss. Mitt i alltihop när jag sitter där utan pass och biljett med klump i halsen och bevittnar den ena kränkningen efter den andra tänker jag de borde verkligen måla om här.