20 december 2010
Hej,
Förlåt för att jag bara försvann. Jag vet att du hatar mig för att jag aldrig dök upp den där tisdagen. Om jag hade friheten och tiden skulle jag berätta allt som händer för dig men det är inte säkert. Ingenting är säkert längre.
Det enda minnet jag har av dig är fotografiet från förra sommaren. Du vet, det kortet när vi sitter bredvid varandra på bryggan. Jag önskar att vi skulle kunna sitta där igen. Skvalpa med fötterna i vattnet och se på när solen fräser ner i havet. Jag önskar att jag kunde få känna värmen av sommaren och hålla dig i handen, bara en enda gång till.
Det är dumt att önska saker som aldrig kan gå i uppfyllelse men ibland är det bara de önskningarna som får en att hålla sig uppe. Som får mig att behålla hoppet. Jag kan inte berätta vart vi är om De skulle få tag på brevet. Det enda jag kan säga är att det är hemskt här men här har vi iaf en chans att överleva.
Jag skickar dig det här brevet för att jag vill säga förlåt för att jag inte kom den där tisdagen. Jag hoppas att du någon dag kan förlåta mig. Varje gång jag ser månen tänker jag på dig, Semu. Jag tänker att om jag lyckas se den tusen gånger kanske du förlåter mej.
Din Sõber
1 comment:
okej, nu ska vi se.
På vilket sätt är jag knäpp? är jag så knäpp egentligen? det där tycker jag är en definitionsfråga. Visst det kanske är lite knäppt att jag måste vika ihop plastpåsar på ett visst sätt eller att jag hittar bäst i rummet när allt ligger huller om buller. Jag säger oftast precis vad jag tycker och älskar att skala mandariner med läpparna så att man bara får kvar dom där goda små mjuka kärnorna. Men är man konstig för det? NEJ det tycker jag inte. Ingen människa här i världen är knäpp, vi är bara annorlunda skapta :P hihihi
Post a Comment