Pedant - som en tant?

Ibland undrar jag. Hur kan mitt rum vara så fyllt av skit på golvet att jag inte ens kan göra en gång fram till sängen? Jag gör små "mötesplatser" där jag kan hoppa till sängen. Det låter som att jag är en riktig mögbjörn, jag vet.

Men nu på senare dagar när jag har för mycket fritid, för att vara hälsosamt för en överstressad människa som jag, så är mitt rum som rena femstjärniga lyxhotellet när det gäller städning. Jag tvättar och diskar och nu har jag till och med börjat bre smöret så att det är alldeles jämnt - en plan yta alltså - av smör.

Är det så att när man blir vuxen och flyttar hemifrån och skaffar sig ett eget place, att man blir än mer rädd om sina saker? Att man blir ordentlig och korrekt och städar efter sig. Att man tvättar fast man inte behöver egentligen och dammsuger utan motstånd?

Det kanske är så att när krumelurpillren inte funkar längre så blir man vuxen. Vuxen, menar jag inte nödvändigtvis att man blir en sån där tråkig farbror som ryter åt ungarna på gatan eller en tant som springer med sopkvasten efter de som spelar fotboll i hennes trädgård (inga namn), utan kanske bara sig själv.

Min faster och hennes fästman är barnsligare än två tioåringar och min lilla syster är mer mogen och förståndig än jag nånsin kommer att vara. Om jag skulle "betta" på hur jag är som vuxen skulle jag antagligen bli nånting mittemellan; barnslig, pedantisk, besserwisser, orolig, kunskapssökande...

men nu är det ju så att mina krumelurpiller fortfarande fungerar.