Idol, tatueringspigment och...

Jag har kommit underfund med att det bästa är att inte lära känna sin idol. Då finns det ingen chans att den perfektionism som ligger över henne/honom förstörs och går i kras.

När man gör en ny bekantskap - i alla fall jag - tänker jag oftast: "wow, vilken spännande typ. Värsta perfektot ju!" men sen inser man ganska snabbt att även denna typ har sina brister. Därför ska du inte lära känna din idol. Sen finns det ju de som kvalar in som "a person I admirer" ändå; Snyggjoel i parallellklassen som är bäst på fysik, kronprinsessan Victoria och - den bästa av de bästa - Oskar Schell.

Jag säger bara "Extremt högt och otroligt nära" som jag vet en del om - av uppenbara skäl. Vilket leder mig in på nästa tråd. Tänk om man kunde sola sig brun en gång och sen kunde man fortsätta att vara brun för resten av livet?

Jag har tagit upp denna affärsidé med mina kamrater. Du solar en gång och så som en tatuering sitter färgen kvar. För att lyckas med de här skulle man emellerti behöva genmanipulera pigmentet - men vafan! Lite skoj här i livet har vi väl råd med? Jag har dock stött på några fler problem - eller möjlligheter - som hur folk som vill vara kritvita ska bli nöjda (i Asien anses det fint att vara blek) och alla RPattz fans som vill se ut som Dracula. Då måste de stanna inne hela livet för att inte riskera att bli tatuerade. Suck, säger jag bara. Världen är inte rättvis! Men jag är kung av Sthlm Universitet som jag nu hittar överallt i - nästan.