one step at the time, there's no need to rush

Det fantastiska med att beblanda sig med andra människor i Stockholmstrafiken är att man får uppleva så mycket. Mannen som trängde sig före för att dra sitt busskort före mig och slog i det känsliga stället när han för hastigt gick igenom spärren. Kvinnan som satt och glodde på mig i smyg genom tunnelbanerutan. Ungarna i barnvagn som gallskriker så fort de ser mig i rädsla för... Ja, ingen aning.

Det där kanske lät lite vanligt, tråkigt och jobbigt men det är faktiskt himla intressant. Man borde skriva en bok om det här... Tänk dig en tunnelbanekupé. du sitter ensam med ett block och, vi kan säga att du är osynlig. I kupén bredvid sätter sig kanske:

1. En 20-åriga storebror med sin 7-åriga lillebror
2. Ett äldre par som diskuterar vikten av någonting helt ointressant
3. Supande fjortisar som sitter med sina lättöl och sjunger snapsvisor
4. Den ensamme mystiske killen som sitter slukad av sin bok och läser engagerat

Vilken fantastisk tanke!