Snön ligger tungt på isen och döljer hålen - portarna ner i det djupa. Det djupa, mörka och det kalla. Blickar man ner ser man ingenting och har man fallit ner i det och försöker blicka upp, syns ingenting. Möjligtvis kan man skymta ett ljus som man förgäves följer i desperation. Luften börjar ta slut, kylan förlamar musklerna och paniken växer.

Livets saga blixtrar förbi innanför ögonen medan man långsamt börjar tappa greppet. Greppet om hur man simmar, greppet om hur man skriker och greppet om hur man andas. Sakta sjunker man mot botten och ser det förrädiska ljuset försvinna långt, långt borta. En sista tanke innan mörkret omsluter en? Hjälp.

Det är tur att tv4 idag visade hur man gör om man skulle råka trilla i blurret.