3 juni blir inte en dans på rosor

För det första lär det knappast vara så att man springer ut på en bädd av rosor när man ska träffa all familj och vänner som står med ett pinsamt plakat. Det lär bli ett helvete med alla 400 pers som springer samtidigt och en enda stor röra med knuffande och bufflande. Men det var inte det jag tänkte på idag.

I min skola har vi så kallade matkort som går ut på att vi kan gå och käka på olika restauranger istället för att vi har en matsal. Det låter himla bra och alla är avundsjuka men det har sina baksidor, vilka jag inte tar upp nu. Idag gick vi in tolv pers på en liten veggorestaurang på söder.

12 pers som upplevt det mest fantastiska och hemska tillsammans. I vått och torrt med helvetiska prov och underbara myskvällar. Det slog mig idag att om ett halvår är inte våra minsta gemensamma nämnare skolan längre. Hur ska det gå då?

Min kropp är lite speciell för den brukar reagera lite annorlunda. Ni vet att jag inte är en fena på att vara ironisk, till exempel. När jag slutade högstadiet var alla superglada hela jullovet och ända fram till påsk för att vi skulle sluta. Jag grät hela januari och en bit in i februari. Men när väl dagen kom och vi skildes åt skolgården var jag redan förberedd på allting så jag var en av få som inte fick ett psykbryt. Undrar om jag håller på att förbereda mig på samma sak när studenten stundar? Den här gången är det dock mycket svårare, eller?