För sju år sen var jag elva år

Idag har jag och min syster fullföljt årets plikter genom att, enligt tradition, ta simborgarmärket vilket vi gör varje år. Simborgarmärket är egentligen inte så svårt att ta. Reglerna säger att man ska simma 200 meter. Jag vet inte varför det blir så men vi lyckas alltid vänta tills de sista dagarna på året och i panik springa ner till Huddingehallen och simma för livet för att hinna ta märket.

Det är inte min simborgarmärkes stolthet jag ska berätta för er om idag utan om mitt "meeting of the day".

Du vet när man tänker på någon. Någon man inte har träffat på år och dagar. Man lägger huvudet på sned och ler när man minns roliga saker som har hänt och skakar sedan på huvudet för att få bort tanken.

Paus, varför gör man det egentligen? Skakar på huvudet, menar jag. För att behålla sina fötter på jorden och inte tappa greppet. Slut paus.

När jag tänker så på någon så brukar konstiga saker inträffa. Jag är inte övernaturlig eller en superhjälte (eller weird) men jag lyckas alltid träffa på vederbörande som flyter runt i min skalle (Ja, mitt huvud består av 95% mjölk). Idag träffade jag hur som haver min mellanstadielärare.

För 7 år sen gick jag på mellanstadiet. Hur sjutton kände hon igen mig? När jag var mindre (...) såg jag, som många andra, lite annorlunda ut. Jag hade stora, runda glasögon, raklugg med midjelångt hår och jag var... en pojkflicka. Andra säger det för att skryta och säga att man "hade bara killkompisar" men jag hade verkligen bara killkompisar, tills mellanstadiet.

När jag gick sista året på lågstadiet gjordes klasserna om och jag hamnade med 18 killar och - jag. Det var helt ok eftersom jag ändå bara spelade bandy och byggde "klubbar" med Anders, Olle, Anton och de andra men när jag började fyran så blev det lite annorlunda när klasserna gjordes om igen och vi blev fler tjejer än killar i klassen.

Det här är inte poängen, bara ointressant vetande. Min fröken kände iaf igen mig efter 7 år och "extreme makeover" som en obetänksam kompis så fint uttryckte sig i början av åttonde klass. Hon har säkert haft hundra ungar efter mig. Varför kände hon igen mig? Jag grubblar inte för att jag känner mig speciell eller så utan för att jag undrar vad som är fel med henne.

Kommer min gamla fröken ihåg alla sina elever? Hur är det fysiskt möjligt? Är hon faktiskt den superhjälte som hon var för mig när jag var 10 år?