Ungdomskärlek

Det var i min fars bil som jag fann min kärlek. En stor, fet bok om en trollkarl med ett blixtformat ärr i pannan. Jag växte upp med Harry Potter och hans äventyr - det var som en låtsaskompis - och jag är inte ensam.

Jag har läst alla böckerna, sett alla filmer och jag har till och med haft ett riktigt Harry Potter kalas när jag fyllde elva. Tyvärr har ju alla kärlekar ett snöpligt slut. Jag önskade och önskade att få komma till Hogwarts, trollkarlsskolan som alla elvaåriga magiker för komma till. Ni kan säkert redan gissa hur det blev med den önskningen...

Häromdan när jag vandrade hem från bussen i mörkret släcktes plötsligt en gatlykta. För er som inte kan er Harry Potter verkar detta bara jobbigt och läskigt. Palla gå på en öde gata mitt i natten utan lyse, liksom. För mej och alla ni andra Harry Potter fan, är det här nånting fantastiskt!

Jag kände hur pirret i magen började spinna som när man läser i HP-bäckerna. Hur jag andas in och tar ett djupt andetag - nu händer det! Nu får jag äntligen träffa Dumbledore och hans "släckare" som han släcker gatlyktor med för att inte mugglarna ska kunna upptäcka trollkarlsvärlden.

Ni kan kanske redan gissa vad som hände. Jag väntade en stund, lyssnade och sniffade på luften för att känna om det fanns nån dementorlukt i närheten. Efter att jag stått en stund som kändes som en evighet utan att nånting hänt, fortsatte jag gå. Dumbledore kom inte. Kanske var han där för att hämta en elvaåring, vem vet, och han tog mig för en mugglare, när jag i själva verket måste vara en ynk. Hur som haver har jag känt Albus Dumbledores närvaro - eller så hållr jag bara på att bli tokig.