när det inte är lätt är det svårt

Jag har snart läst min andra självbiografibok - Tina Nordlund. När jag frågade morfar om vem det var så svarade han att ja, det är väl hon kocken. Suck! sa jag, nej, hon är en gammal fotbollsspelare.

Fast ärligt talat så trodde jag också det var Tina Nordström när jag såg bokryggen i bibliotekets LZ-hylla. Det var dels därför jag tog ut den och av en ren slump fortsatte jag att läsa även fast det inte var kocken.

Tina Nordlund - visst visste jag vem hon var. Att hon spelade för Umeå IK och att hon drabbades av ätstörningar och vann diamantbollen. Men inte visste jag nånting om SDFF, femåringars löpning eller om Jesper Blomkvist. Ju mer jag läser, ju mer känner jag igen mig.

Visserligen spelar jag inte fotboll i Umeå eller glider runt med de andra i landslaget eller har en pojkvän som är bundis med Beckham... Nej, men det är på ett annat sätt. Hur man alltid prioriterar bollen. Hur man alltid har med sig bollen vart man än går (inte bokstavligen - man gör en boll vart man än är, är en bättre beskrivning). Hur man inte kan leva utan bollen.

För en icke spelande fotbollare kan det nog vara svårt att förstå det här. Jag kan föröska beskriva det på ett annat sätt. Det du brinner för i livet präntas ned på papper och du får möjlighet att läsa det. Nej, du bor på Mars och alla är gröna men du är blå och du hittar en annan som också är blå. Nej, du får en blixtrande aha-upplevelse och blir så paff att luften går ur dig. Nej, jag tror jag bäst kan beskriva det med ordet samhörighet.

Då jag inte är klar med boken kan jag inte uttala mig ännu. To be continue.