Jag vet hur det är att vara bänkad

Tränaren ropar upp alla som ska spela på lördag. Det är Förstalagsmatch och bara de som har tränat mest och är duktigast får spela. Han säger att han tänker ta med sig två femmor.

Alla dina närmaste kompisar blir uppropade men inte du. Du byter om och känner dig som att du skäms lite för att du inte ska spela. De andra pratar om matchen på lördag på vägen hem. Du sparkar lite i gruset och försöker hålla god min. De tänker inte på att du inte ska spela.

Ett par veckor senare står tränaren igen och ropar upp inför helgens match. Du bryr dig knappt om uttagningen längre. Du blir ändå inte uttagen. Han ropar upp alla som ska spela och går ut ur omklädningsrummet. Alla byter om och pratar om helgens match. Efter en stund sticker han in huvudet och ropar till dej:

"Amanda är sjuk - du får ta hennes plats!"

Du känner en otrolig känsla i magen. Du blir jätteglad och känner hur alla dina kompisar gör tummen upp och önskar dig lycka till.

På matchdagen har du förberett allt. Benskydd, klubba, vattenflaska, gått upp tidigt, ätit ordentligt... Inget kan gå fel! I omklädningrummet är det god stämning. Alla byter om och du känner dig delaktig - du är en i gänget, du ska få spela!

Tränaren samlar alla runt målburen och drar vilka som ska spela var. Han ger riktlinjer och saker att tänka på. Precis innan ni kör hejaramsan säger han till dig att du ska börja på bänken.

Just då gör det ingenting. Du är så laddad så att det finns inte. Det spelar ingen roll. Matchen drar igång och det börjar bra. Det är jämnt och bra spel. Tiden går och du väntar på att tränaren ska ge dig tecken att hoppa in.

Första perioden går, andra perioden går. När den tredje perioden drar igång börjar klumpen i magen komma tillbaka. Varför får inte jag spela? När det är 2 minuter kvar av matchen vänder sig tränaren till dig och säger åt dig att ta Saras plats då hon har stukat foten.

Du är helt iskall eftersom du suttit stilla i nästan 45 minuter. Sara kommer och byter. Du hoppar in och springer och springer. Klockan går och du springer efter bolljäveln. Nu ska du minsann visa - visa vad du går för. Plötsligt från ingenstans blåser domaren. Matchen är slut. Ni förlorade med 3-2.

I omklädningsrummet är tränaren arg för att ni förlorat. Han skäller och slår i väggen. Du känner den där känslan av skam komma krypande igen. Du byter om och på måndag kommer du ner på träningen igen som om ingenting hade hänt.

Tro mig, jag vet hur det är att vara bänkad. Jag har lärt mig och jag tänker inte låta någon annan får lära sig den vägen. Det är inte fel att bänka elitidrottare men det är fel att bänka 11-åringar - då är spelet fortfarande på lek.