Jag är ingen superhjälte... eller?

Ibland när en människa går förbi mej får jag en slags déjavù. Jag tror inte att jag upplevt saker förut eller kommer ihåg saker som inte hänt. Jag bara minns.

Det kan vara hur någon eller något ser ut eller låter som kan sätta igång minnesmaskinen. Det är kanske inte så konstigt att om jag ser en kvinna i rullstol tänker jag på handikappveckan på lågstadiet eller om jag hör "Hej, hej Monika" så ler jag vid tanken på när vi i på högstadiet gick runt och sjöng den en hel sommar, 24/7.

Nej, det konstiga med mej (jag - som målvakt - är förstås alltid lite annorlunda men just den här gången...) är att jag känner lukter väldigt bra.

Killar med för mkt rakvatten, tjejer dränkta i parfym, jag känner ALLT. Fast utan att jag egentligen tänker på det så lägger jag bland annt parfymer på minnet. Jag kan plötsligt känna min mammas parfym på tunnelbanan och ställa mej upp och lyfta på hakan för att se vart hon är. Och det är ju helt knäppt för min mamma åker ju ALDRIG tunnelbana, En AIKare på i bajenklacken liksom.

Antingen är jag ett freak eller så är min superförmåga att känna dofter gentemot Pippis som är styrka.

Lev modigt, supermli är här