Priset var 30 bananer

Solen skiner och Niklas, en gänglig kille med blont rufsigt hår, kommer farande som en skållad råtta tätt åtföljd av en annan kille med ungefär samma utseende. Den röda mattan ryker nästan av värme efter fotavtrycken de åstadkommer.

Jag känner hur pulsen slår och hur magen knyter sig av nervositet. Kan inte låta bli att tänka på lågstadiebarnen som sitter vid sidan om fotbollsplanen och äter sin matsäck med leverpastejmackor, varm choklad och en luggsliten fotboll.

Niklas kommer närmare och närmare. Jag sneglar en sista gång på Viktor och sväljer. Börjar långsamt röra mina fötter framåt i en lätt jogg. Niklas kommer närmare och när han bara är ½ decimeter ifrån mig sliter jag tag i stafettpinnen och sätter iväg.

Det är som om fötterna går av sig själv. Den andra klassens representant ligger jämsides med mig och jag hör hur hela läktaren vrålar ut hejaramsor och pepskrik. Det är då det händer.

Jag sneglar på tjejen i ögonvrån och så bestämmer jag mig. Inte en suck i helvete att du springer om mej unga dam. Jag tar ett djupt andetag och så går benen av sig själv igen. Visserligen pallar jag bara öka takten ett tiotal meter och vänder mig om var tiondelssekund för att försäkra mig om att avståndet mellan mej och tvåan är så pass långt att jag utan några större svårigheter skall springa in först men jag vann.

Vi vann. FOJO-07 vann. När jag sprang över mållinjen och omfamnades av mina klasskompisar - vilken lycka. Tänk att något så litet som en tävling om 30 bananer kan vara så stort? Herregud, vilken kick jag fick. Stolt säger jag fortfarande att "jag går i klass 07nvc-fj på Värmdö gymnasium"