En sak i taget

Det var väl nästan en vecka jag skrev sist. Nu ligger det på sin plats att börja med ursäktanden och förlåt men blog - jag skriver när jag har lust och tid.

För att ursäkta mej så är det full rulle på allting nu innan sommarlovet. Idag har jag ägnat min lediga dag åt ett hemskt intressant (tolka det ironiskt eller inte) hemprov i kemi, diktamen i franska och prov i datakunskap.

Träffade min gamla mentor idag.

Det är konstigt att olika människor kan ge så olika intryck på en. Min gamla fritidsledare Jennifer betydde inte ett skit för mig men för Sanna i min klass så var det liksom Gud eller drottningen i paradislandet. I och för sig ska väl tilläggas att jag tyckte väldigt bra om Cattis (en annan fritidsledare) som jag skrivit förut var min hjälte men idag tänkte jag att jag skulle plussa på en annan.

Det är märkligt hur en idol blir till. Jag var och kikade på Nattis (min lilla syster) skolarbeten i hennes skola en gång. Du vet, sånt där "öppet hus". Alla föräldrar drar sig för att stå på skolgården och lyssna på sina egna och andras omusikaliska barn som skränar diverse olika barnsånger och känna hur pollen bränner i ögonen. Behöva fika och socialisera med andra barns föräldrar när det enda man tänker på är hur skönt det skulle vara att ligga i soffan med en varm kopp te och titta på CSI eller desperate housewifes...

Anyway, jag var där med mamma, pappa, mormor, farmor, hela släkten. I en korridor med teckningar av dinosaurier och diagram över läggdagstider så kom det fram en liten tjej till mig. Jag kände igen henne men kan inte placera vart ifrån.

- Emelie, vet du en sak. Du är min idol. Säger hon och blir alldeles röd i ansiktet, springer iväg och gömmer sig bakom sin mamma. När jag ser mamman känner jag igen dem och vet precis vilka det är.

Den lilla tjejen var fotbollsmålvakt precis som jag. Hon är en kompis lillasyster. Jag hade ingen aning om att hon ens visste vem jag var. Idag är hon min favorit "kompis-lillasyster", undra varför? ;)

Jag har många idoler, eller de blir färre ju äldre jag blir. När jag var liten beundrade jag dagisfröken, mamma/pappa, fastrar, mostrar, kompisars stora syskon. I stort sett alla jag kände.

När jag blivit äldre (äldre och äldre, lite större) så har jag börjat rannsaka människor. Alla duger inte längre att vara min idol. Hemskt, jag vet, men sant. En som var min idol i fyra år var min svenska och språklärare - Tine. Sällan jag nämner namn men den tanten (kvinnan, tjejen, fröken, damen, vad säger man..?) var speciell.

En liten ettrig, ung dam med ett sjujävla PMS humör och noll i lokalsinne. Då kan man undra varför just hon "dög" som idol och inte matteläraren som var politiker och idrottslärare eller NO-läraren som visste allt - vad man än frågade så tog hon reda på det. Fast allt det där spelar liksom inte spelade någon roll i mina ögon.

Tine skrev underhållande texter, var ärlig, hade verkligen sin egen stil och bröt på skånska. Hon var liksom en sån med båda fötterna på jorden och inte perfekt. Hon kunde inte allt man frågade eller var bra på matte eller gympa (no offence!) men hon, ah, jag venne. Hon är (byter tempus med flit) cool.

Hm, jag vet inte riktigt vad det är som gör att någon blir min idol. De bara hoppar in och lägger sig i mitt hjärta och där blir de kvar.

/ Saknar nästan Södetörn, på ett litet hörn.