Klockan är strax före sju på morgonen. Solen har precis gått upp och lyser in genom flygplansfönstret. Flygvärdinnan sätter igång säkerhetsvideon och folk runt omkring gäspar ljudligt. Mannen på sätet framför mej har redan somnat in och andas tungt.
En liten tjej sitter på andra sidan gången och drar hennes pappa i håret. Pappan försöker tyst men bestämt få flickan att sluta utan resultat. Flickan skrattar och drar ännu mera medan pappan hyssjar och försöker avvärja attackerna. Jag kan inte låta bli att fnissa till för att sedan snabbt titta ut genom fönstret. Jag känner ändå pappans uppgivna blick mot mej i periferin. Det är också något annat som fångar min uppmärksamhet. Tjejen i sätet bredvid mej ler också stort. Jag sneglar försiktigt mot henne och undrar om hon också uppfattat lill-tjejens bus.
"Make sure to put your own mask on before helping others"
Jag rycker till och ser upp mot säkerhetsvideon igen. Min kompis från sätet snett framför sträcker bak ett tuggummipaket. Det är skönt att tugga bort kaffesmaken och få något annat att tänka på inför starten. Tjejen bredvid lutar sig fram och plockar upp ett paket tuggummi hon också.
"Det där var smart"
Säger hon och nickar åt mitt tuggummipaket medan jag ger tillbaka det till min kompis. Hon stoppar in två i munnen och börjar tugga samtidigt som säkerhetsvideon släcks ner och åker upp i taket. Kaptenen hälsar oss välkomna och ber oss att spänna fast säkerhetsbältena. Nu åker vi.
--- * ---
Det fina med att inte stalka upp någon på Facebook utan att faktiskt träffas IRL är att det är så mycket mer spännande. Så mycket mer verkligt. Och det känns som om man blir vänner på ett helt annat sätt då. Man blir liksom riktiga kompisar, inte bara Facebook-kompisar.
