Det är samma gamla vanliga tåg. Samma stationer som svischar förbi utanför fönstret och säkerligen samma människor i kupéerna runt omkring. En medelåldersman går runt i vagnen och lägger ut lappar på de tomma sätena. Jag blir alltid lite kluven när sådana här situationer uppstår. Vad är ”socialt” rätt att göra? Stirra ut genom fönstret och låtsas som ingenting? Knipa ihop ögonen, blunda och låtsas som ingenting? Vanligtvis brukar jag intresserat studera hur mina medpassagerare agerar. Men så är jag ju också… lite speciell.
Hur som helst, den här förmiddagen så sneglade jag lite svenskt ner på lappen på sätet mittemot. Jag läste att mannen var ”luspank” och att den ena av hans två söner var sjuk i leukemi. Han behövde pengar för att betala sin sons ”läkarhjälp”. Jag brukar inte göra det men den här dagen drog jag upp alla mynt jag hade ur jeansfickan. En tia, en femma och en enkrona. Jag lade pengarna i en liten fin hög på lappen på sätet mitt emot. När mannen gick runt och samlade in sina lappar (som i princip bara bestod av just lappar – inga pengar) tittade jag likgiltigt ut genom fönstret när han kom fram till min kupés hög. Jag vet inte vem han trodde hade skänkt honom mynten. Killen med macbook pro snett emot eller den äldre damen längst in eller tonåringen med träningsväska (jag tror jag uppfattas som en sån). Men det spelar ingen roll för det hör inte till historien.
På lunchen frågade jag mina lunchkompisar hur de agerar i liknande situationer. Om de möjligtvis ger ett par kronor eller bara stirrar tomt framför sig. ”Jag ger aldrig pengar, för de ljuger ju bara!” Sen var det punkt och slut på diskussionen.
De fåtal gånger jag skänker ett par kronor, som ändå bara skulle gå till Seven Eleven kaffe, känner jag först en inre glädje av att kunna hjälpa någon men sen blir jag alltid illa till mods när jag funderar på vad som händer med pengarna. Mina 16 kronor lär knappast bota en cancersjuk men de räcker iaf till smörgås. Jag brukar ändå (antagligen för mitt eget välmående) tänka att pengarna nog ändå går till något gott.
När jag senare samma kväll satt på pendeltåget på väg hem kom det återigen en man med lappar. Det stod att hans ena son var sjuk i leukemi. När jag såg det kände jag hur stenen i magen blev aningen tyngre. Mina 16 kronor gör ingen som helst skillnad.
