Klockan ringer sex på morgonen. Frukosten som egentligen är fräsch och god smakar idag som segt gummi och kloakvatten. Trappan upp till mottagningen är brant och i ett sånt där fängelseliknande blekt sken. Dörrskylten är den som skrämmer mej mest av allt.
"Folktandvården - välkommen in!"
Det är många människor som har tandläkarskräck. Egentligen har jag alltid undrat vad alla andra är rädda för. Jag har också en dos av tandläkarskräck om det inte har framgått - men är det liksom borren, stolen, rispandet mot tänderna eller röntgen? För min del tycker jag att de där röntgenmojängerna de petar in så långt bak som möjligt i munnen är hyfsat obehagliga.
Däremot är det inget av ovanstående som får min mage att vrida sig ut och in. Det jag är mest nervös inför och illa till mods är själva väntrummet. Även fast jag lyckades roffa åt mig en tid så tidigt som möjligt (07:45, onsdagmorgon) så sitter det likt förbaskat två till i väntrummet när jag kommer för att checka in (de har fixat såndär automatiskt incheckning med dator, go tandis, go!).
Detta eviga bläddrande i dagstidningar, knäppande med händer, suckande, pustande, hyperventilerande och krafsande i nacken. Visst har jag små fjärilar i magen innan men efter att ha tillbringat 10 sekunder i de där demonernas sällskap så är jag ju praktiskt taget livrädd! Varför kan de inte ha sådana där bås de har på badhusens duschar så man får stå i fred när man duschar, eller jag menar väntar.
I alla fall, likblek, stel och vettskrämd ropas jag upp till min udnersökning (läs: avrättning) och får följa med tandsköterskan in genom den stora, mörka ekporten medan fladdermössen svischar runt mitt huvud. Slutet är här.
Men det var ju bara den hemska början. Väl inne hos min tandis får jag röntga mina tänder med de där mojängerna som inte alls är särskilt stora längre. Antingen går utvecklingen framåt eller så växer min mun. Tandläkaren skrapar och speglar mina tänder och det känns ju typ som en munmassage förutom att det blöder lite men det får jag raskt spotta ut i handfatet bredvid.
Men det här är rätt fascinerande (därav mitt inlägg) - min tandis är den enda jag känner som får mig att gå (läs: sväva) ut på gatan med ett brett leende och en känsla av att vara oövervinnerlig. Jag måste få reda på hur de klarar det - först misshandel så att jag spottar blod och sen rånar de mig på pengar som jag kunde lagt på två fyllda GinaTricot-påsar. Och trots allt detta är jag ändå alldeles nykär? Det måste vara ett trick de lärt sig på tandläkarskolan. Eller så hypnotiserar de sina patienter att de just träffat Zac Efron. Eller - kanske det mest troliga - så är de bara helt fantastiska. #smör
Fast, no offence tandis men jag är rätt glad att vi inte behöver ses igen på 1½ år. :)
